Jag heter Tamara och kommer från Afrika. Jag föddes i en hårt arbetande och välutbildad familj med höga värderingar. Jag har en universitetsexamen från Afrika och var tidigare anställd på en hög position inom FN. Jag rörde mig inom det sociala toppskiktet och var på toppen av min karriär. I min familj finns både läkare, advokater, lärare och politiker. Även väletablerade och framgångsrika affärsmän och kvinnor.

Min fritid inkluderade meditation en gång i veckan, fysisk träning på ett gym tre gånger i veckan; samt vid tillfälle tennis som var min favoritsport från skoltiden. Vid den här tidpunkten hade jag inte druckit en droppe alkohol på sex år, eftersom jag tidigare varit svår alkoholist och lärt mig leva utan alkohol med hjälp av Anonyma Alkoholister.Jag kände min kropp och mitt känsloliv så väl att jag visste precis vad som pågick inne i min kropp.

Så för fjorton år sedan, i december 1993 började jag känna mig ur gängorna och jag förstod att något allvarligt hade hänt. Först fick jag hög feber, följt av utslag på hela kroppen som snabbt försvann. En vecka eller två senare kände jag som om främmande kroppar kröp omkring i mina blodbanor. Jag kunde bokstavligen känna dessa saker i mitt blod och kunde inte släppa tanken på att jag säkert drabbats av något hemskt.

Insikten om smittan
Jag visste då att jag blivit smittad av ett Aids-virus. Men hur? Jag var inte promiskuös. Jag hade faktiskt inte haft sex på åratal, eftersom min pojkvän var en politisk fånge.
Nej, det var inte sant. Jag hade haft sex en gång i augusti samma år. Förbrytaren, gärningsmannen – var någon jag blivit introducerad för i april samma år på en kontorsfest.

Han var en ung välutbildad och kultiverad man från ett angränsande land. Han arbetade som konsult inom en av de stora organisationerna i mitt land. Han hade ett sexmånaders kontrakt. Vi klickade direkt eftersom vi hade samma intressen och blev väldigt goda vänner. Han blev introducerad för min familj och vi hade mycket roligt tillsammans. Sex ingick inte i ekvationen. Det var endast fråga om en platonisk vänskap. Han var välbyggd och såg inte alls sjuk ut. Han tyckte också om att dricka några kalla öl efter en tuff dag på arbetet.

En helg i augusti gick vi och såg en musikshow tillsammans. En grupp framstående artister var i stan och naturligtvis gick vi, då vi älskade musik och dans. Min vän som älskade sina öl blev onykter. För onykter för att köra hem mig först och sedan sig själv till sitt lägenhetshotell. Vad skulle jag göra klockan tre på morgonen? Vi kunde ta en taxi och lämna bilen, men det innebar att bilen inte skulle finnas kvar nästa dag. Bilar och då speciellt stora dyra bilar är hårdvaluta i min hemstad. Jag avskydde att köra bil på natten, så jag bestämde att det näst bästa var att köra min vän tillbaka till hans hotell. Jag blev helt enkelt tvungen att spendera natten där också. Det är farligt att köra omkring på natten. Speciellt för en ensam kvinna.

Portvakten hjälpte mig att få upp min vän till hans rum och vi gjorde oss i ordning för natten.
Han sov i sängen och jag på soffan. Någon gång på morgonen vaknade han och ropade på mig, så jag gick och lade mig bredvid honom. Vi gick över gränsen genom att ligga bredvid varandra. Vi rörde oss på förbjuden mark. Jag minns tydligt att jag bad honom att använda en kondom om vi skulle ha sex. Hans svar kommer jag att minnas så länge jag lever:
”OM MIN FAR OCH MINA FÖRFÄDER INTE ANVÄNDE DE DÄR GUMMISAKERNA
VARFÖR SKULLE JAG?”

STORT misstag! Jag har ofta undrat varför, men idag vet jag att ibland är något sådant menat att hända just dig. Det finns inget i världen man kan göra för att förhindra det. Jag fick viruset av en anledning. Kanske var det saker i mitt liv som jag skulle arbeta mer med. Men det är en annan historia. Kort efter detta återvände min vän till sitt land. Hans kontrakt var slut. Jag misstänkte ingenting

December `93 var den mest ångestfyllda tiden i mitt liv. Jag viskade till en väninna att jag misstänkte att jag hade blivit smittad med Aids-virus. ”Inte en chans i helvetet!”, sa hon.
”Du har ju levt som en nunna de sista åren.”

Känslan malde i alla fall inom mig och jag kände fortfarande de främmande kropparna som flöt i mitt blod. Min väninna som är amerikanska och arbetar på Amerikanska ambassaden, kände till en väldigt privat och diskret klinik för högt uppsatta personer. För att lugna mitt sinne bestämde vi att jag skulle boka ett möte direkt efter julledigheten.

Doktorn såg på mig som om jag var tokig, när jag gick in ensam och krävde att få göra ett hiv-test. Ingen hade någonsin gjort det förut. Det var alltid gjort på rekommendation, så han tyckte att jag var mycket modig. Jag var inte modig, jag behövde lugn och ro i mitt sinne. Jag behövde fakta så att jag kunde ta i tu med det.

24 timmar senare ringde han mig på mitt arbete och bad mig komma ned. Jag förstod i mitt hjärta vad svaret skulle bli.

Framtiden
Utan att gå in för detaljerat, kan sägas att landets kunskap om Aids och hiv-virus existerade inte. Det var även begränsat. Du får viruset, blir sjuk efter några veckor och ditt skinn och hull faller av och sedan dör du! Punkt!

Jag tänkte verkligen inte vänta på en sådan fruktansvärd död. Jag skulle dö med värdighet på mitt eget vis. Jag visste inte hur mycket tid jag hade kvar, så jag kände mig hårt pressad att ta snabba beslut.

Jag älskade vatten och havet, så jag skulle köpa en enkel biljett till Mombasa, checka in på ett hotell vid havet, dricka vodka och vänta på högvatten. Sedan skulle jag vandra ut i Indiska Oceanen och försvinna för alltid. Jag skulle inte säga adjö till min familj. Jag skrev ett brev till min syster och bad henne ta hand om min son som då var 8 år gammal. Jag skulle inte skämma ut min familj genom att berätta för dem.

Men det skulle aldrig hända. Gud hade andra planer för mig. Den största var att jag skulle föda ett till barn till världen. En amerikansk präst som fått höra om mitt obehagliga tillstånd av min amerikanska väninna, räddade mig i sista sekunden före jag gick ombord på tåget till kusten. Inte ens prästen visste vad jag skulle göra, men hon spårade mig. Det var med guds försyn, mitt mirakel. Gud talade om för mig att det inte var dags att gå än. Han hade fortfarande saker i beredskap för mig som jag skulle uträtta.

Detaljerna av min kamp för att komma på fötter igen är viktig och lång och min vilja att leva har fört mig fram till där jag är idag. Det svåraste var att berätta för min familj, speciellt för mina föräldrar. Men, när jag väl gjort det älskade de mig för det och stöttade mig på alla tänkbara sätt.

Det behöver väl inte sägas att jag fick mitt liv tillbaka. Jag har ett jobb som socialsekreterare där jag bor. Jag tjänar 1/3 av vad jag gjorde förr, men är välsignad med god hälsa och ett till barn. Min mirakel baby, kallar jag honom. Han är inte smittad. Mitt hjärta slår för alla de i Afrika som aldrig haft de möjligheter som jag fick. Jag är evigt tacksam Gud och detta land.

I förbigående kan även sägas att min vän som smittade mig dog i april `94. Jag fick ett telefonsamtal från damen som introducerat oss strax efter hans död. Hon frågade om vi hade haft sex eftersom han dog i AIDS. Jag sa ”Nej, jag hade inte sex med honom”. Jag har aldrig talat med henne igen.

Tamara

Krönikörerna har fått en ekonomisk ersättning av Bristol-Myers Squibb. Texterna är ett personligt bidrag från personer med egen erfarenhet av t ex hiv.