Missbruket och det svåra beskedet

I mina gamla kretsar är nog min story är ganska vanlig. Men varje berättelse är ändå unik när det gäller att leva med hiv och för många kvinnor är den ofta kopplad till skuld, skam och tystnad. Jag har en ganska lång missbrukarbakgrund och var bara 14 år när jag började missbruka narkotika. Det var 1966 och jag trillade dit direkt. Under några år hade jag uppehåll i missbruket och jag arbetade då som kallskänka, gifte mig och fick en son som idag är 31 år.

När min son var endast 6 månader skilde jag mig och flyttade till egen lägenhet och av någon anledning sökte jag upp mina gamla vänner igen. Det gick som det gick - åt helvete. Jag förlorade allt, min son, mitt hem, mitt liv. 1987 hittades jag i en lägenhet med 41 graders feber. Där hade jag legat en vecka tidvis medvetslös tills någon ringde en ambulans och jag fick komma till Roslagstulls sjukhus, tack och lov. Jag hade inte klarat mig många dagar till. Min diagnos var allmän blodförgiftning, dubbelsidig lunginflammation, stafylokocker på hjärtklaffarna och något som hette HTLV 3. Jag hade hört om det tidigare och då som ”bögpest”. Det måste vara fel. ” – Ta om proverna!”, skrek jag.  Det måste vara fel, det kunde inte stämma.

Att välja en annan väg
På den tiden var HTLV3 lika med döden. Men allt stämde och jag fick min diagnos 1987. Det fanns inget botemedel så de flesta beklagade bara det som hänt och efter 2 månader fick jag åka hem. Jag kan ärligt säga att jag noga planerade min egen död. Jag skulle inte dö i AIDS. Att tänka så är nog rätt vanligt när man får ett sådant besked. För egen del var jag också ganska trött på mitt missbruk men trots det fortsatte jag att knarka i 3 år till. Någonstans där i mitt liv kände jag att jag inte orkade längre. Jag ville sluta och på eget initiativ lämnade jag Stockholm och flyttade till några vänner i Örnsköldsvik. Det har jag aldrig ångrat. I Örnsköldsvik tog jag sakta men säkert tillbaka mitt liv och så småningom lärde jag mig att tänka på att leva istället för att dö. Jag satte mig på skolbänken, läste in högstadiet och min gymnasiekompetens. Därefter utbildade jag mig till verkstadsmekaniker och tog en floristkurs.  

Hoppfullt liv trots allt
Bromsmedicinerna kom och med dem biverkningarna. Jag är en person som får allvarliga biverkningar då jag inte tål AZT. Min kropp slutade producera blodplättar och jag gick ner 17 kg på 4 månader. Efter flera avbrott i medicineringen, och nya försök med att äta dessa livsviktiga mediciner blev jag sjuk igen. Min hepatit c bröt ut och jag fick ännu en diagnos som heter Pulmonell arteriell hypertension. Även den är obotlig. Dessa tre obotliga sjukdomar är ett arv efter mitt missbruk. Idag lever jag ett ganska bra liv trots allt. Jag har levt med hiv i 20 år och fungerar med dagens mediciner och jag kan arbeta aktivt med andra hivpositiva kvinnor. Jag föreläser och informerar i skolor på det sätt som jag kan. Det går trots allt att leva med hiv även om det är tungt ibland.

Krönikörerna har fått en ekonomisk ersättning av Bristol-Myers Squibb. Texterna är ett personligt bidrag från personer med egen erfarenhet av t ex hiv.