Fråga psykologen om cancer

Här kan du läsa tidigare ställda frågor och svar till psykolog Maria Hellbom.

Sök bland andras frågor och svar

Sök inom en tidsperiod:

Från:
Till:
Sök

Psykologen om cancer

2016-01-06

Anhörig

ID: 69678

Hej, jag undrar om det finns tillgång till psykologisk ... / Elin.j

Hej,
jag undrar om det finns tillgång till psykologisk hjälp av en terapeut/psykolog som har fördjupat sig inom just cancer?
Såsom bearbetning, accepterande, trauma, sorgeprocess etc. Jag tänker att i tiden från ett cancerbesked fram till döden går en igenom så många olika stadier.
Min erfarenhet av de terapeuter/psykologer jag mött är att de vill att en skall finnas kvar i en känsla en längre tid för att bearbeta den ordentligt innan nästa fas kan bearbetas. Jag hade en kort kontakt med terapeut via ASIH, men då min närstående som drabbats av cancern hade samma terapeut, avstod jag från fortsatta samtal i förmån för att närstående skulle ha någon att tala med.
Har du tips på var jag kan vända mig?

Elin.j

Maria Hellbom

Hej Elin!
Tillgången till samtalsstöd med någon som har vana och kunskap att samtala om cancer varierar mycket beroende på var man bor i landet.
Kanske du kan be att man på ASIH hjälper dig att hitta en annan samtalskontakt än den som inte fungerade för dig?
Vad gäller vad man behöver i form av bearbetning, eller vad som fungerar för var och en, så är det väldigt individuellt.
Min erfarenhet är att det kan se väldigt olika ut. Egentligen, menar jag, finns heller inga "regler" för hur bearbetning "ska" gå till. Det man behöver är oftast en samtalspartner som kan lyssna och lotsa i funderingar och reflexioner kring det man går igenom.
Det hoppas jag att du kan få hjälp att hitta!

Hälsningar Maria  

PermalänkVisa

2015-12-11

Allmänna frågor till psykologen om cancer

ID: 69390

Jag har haft ett födelsemärke på utsidan av mitt vänstr ... / Amanda S

Jag har haft ett födelsemärke på utsidan av mitt vänstra lår, som funnits där så länge jag kan minnas. Det har inte ändrat färg eller form, men det är ifrån början "utåtstående" (alltså ej platt, vilket alla mina andra leverfläckar är) samt mörkbrunt... Kan det vara någon fara?

Amanda S

Maria Hellbom

Hej Amanda!
Den frågan ska du nog egentligen ställa till en läkare. Om man har födelsemärken som man funderar på är det bästa att låta till exempel läkare på vårdcentral titta på dem. Oftast är det inget att oroa sig för men för att vara på den säkra sidan.

Lycka till!
Maria  

PermalänkVisa

2015-10-24

Allmänna frågor till psykologen om cancer

ID: 68864

Hej, Jag har haft svår fatique och utmattning i fl ... / sökare

Hej, 
Jag har haft svår fatique och utmattning i flera år, med värk och stelhet. Jag orkar ingenting och blir utmattad av mina jobbuppdrag såpass att jag måste vila, meditera mig genom den depression utmattningen leder till i minst två dagar efteråt. 
Ingen läkare jag har mött gör någon utredning, de skickar mig bara hit och dit. De tror mig, men verkar handlingsförlamade som om de har samma symptom som jag själv. 
Skulle du råka veta om någon läkare/lista med läkare som är engagerad med att lösa patientens problem och göra en utredning? 
För orkar inte leva mer, så utmattad är jag. Denna fråga kan jag väl inte förvänta mig få besvarat, men jag skulle snälla bli så tacksam ifall den blir det. 
Hälsningar från Nora

sökare

Maria Hellbom

Hej! 
Jag förstår att du har svåra problem som påverkar din vardag väldigt mycket. Det framgår inte av din fråga om problemen har kommit efter cancerbehandling eller inte men jag utgår från att du har fått någon form av behandling för cancer när jag nu svarar.
Det är väldigt mycket som vi inte vet om fatigue men mycket händer just nu inom forskning så ny kunskap är att vänta under åren som kommer. Jag har inget tips om någon särskild läkare som arbetar med just fatigue efter cancerbehandling men skulle råda dig att ta kontakt med den klinik där du fått din behandling och fråga där.
Om det finns någon rehabiliteringsenhet kopplad till dem så kan där finnas läkare med kunskap om just cancerrelaterad fatigue.
Ett annat tips är att höra med ditt hemmalandsting om det finns möjlighet till rehabiliteringsvistelse, eller titta på de möjligheter som Cancerrehabfonden erbjuder till sådan. Hör efter om man har läkare kopplad till det ställe där man erbjuder vistelse - om det finns kan det vara någon som kan hjälpa dig vidare.
Det vi vet idag är att fysisk träning, både styrketräning och konditionsträning, kan vara ett sätt att underlätta, så ett konkret tips till dig är att be att få prata med en fysioterapeut/sjukgymnast som kan ge dig råd och stöd för fysisk träning utifrån din bakgrund och situation.
Nu har jag svarat ganska sakligt här, jag uppfattar att du inte behöver stöd i första hand - du behöver hjälp.
Jag vill tillägga att jag verkligen förstår att det här är betungande för dig. Jag har träffat många som har problem med fatigue och förstår att det påverkar hela livet, hela tiden - det är verkligen inte enkelt att leva med.
Sköt om dig och lycka till, hoppas att detta var till någon hjälp. 

Maria 

PermalänkVisa

2015-10-11

Allmänna frågor till psykologen om cancer

ID: 68725

Hej! Jag har i många år, redan som barn bens varit hyp ... / Lisa

Hej!
Jag har i många år, redan som barn bens varit hypokondriker. Det vet jag att jag har blivit hjälp av psykolog, ett rop efter uppmärksamhet. När min mamma och pappa gick igenom jobbig skilsmässa. Min mamma var djupt deprimerad, drack och stack och kunde vara borta i månader.

Under mitt uppväxt har min rädsla för just cancer starkt som går i perioder. Jag har ångest för nästan allt. Jag vill göra andra personer nöjda och glada. Men inombords är jag tom. Nu har jag fått barn och ångesten har kommit tillbaka. Jag tror hela tiden att jag hela tiden kommer förlora honom, eller han förlora mig och gråter. Jag går just nu hos en psykolog men hon förstår mig inte riktigt.
Snälla, kan du ge några lugnande tips så kan få bort dessa tankar?

Lisa

Maria Hellbom

Hej Lisa och tack för din fråga.

Jag förstår att du har haft det jobbigt under lång tid, både på grund av att du under din uppväxt inte haft den trygghet som du behövde och på grund av att du bär på oro för din hälsa. Jag vet inte om de två hänger ihop men jag tänker att en gemensam nämnare är trygghet och att förhålla sig till ovisshet.

Framtiden är ju okänd för oss alla, vi vet inte vad den bär med sig. Vi människor fungerar ofta så att vi föreställer oss alla saker som kan gå fel, alla risker som finns, som ett sätt att förhålla oss till den ovissheten. Så fungerar vi alla men man kan förstås uppleva det olika starkt och påtagligt.

Att bli förälder är en stor livshändelse och kan ibland väcka upp saker som man själv varit med om som barn. Att man själv upplevt sig som otrygg under sin uppväxt är ett exempel på något som liksom kan "komma tillbaka". Man funderar kring vilken slags förälder man själv är och kommer att vara, kanske tänker man på om man kommer att klara att ge den trygghet som man själv saknade. Så det är kanske inte alls konstigt att din oro för dig och din lilla familj är stark just nu?

Jag önskar att jag kunde säga eller göra något så att du blir lugn, men det kan jag tyvärr inte. Att försöka "få bort" oro eller jobbiga tankar med något knep eller liknande brukar bara göra dem starkare tyvärr, det är så vi fungerar psykologiskt. Det man kan göra är att påminna sig om att det är tankar och inget annat - att man tänker som man gör är inte detsamma som att det är eller blir på det viset. Och så kan man påminna sig om att oro är en normal känsla som alla människor har i någon utsträckning.

Jag tror att det är bra att du går till någon och pratar om det du bär på. Om du känner att din psykolog inte riktigt förstår dig kan det vara bra att ta upp det så att ni kan hitta ett sätt att samtala som hjälper dig. Om det ändå inte fungerar kan du kan be att få prata med någon annan. Sköt om dig och lycka till.

Hälsningar Maria  

PermalänkVisa

2015-10-06

Allmänna frågor till psykologen om cancer

ID: 68677

Hej, Maria! Min svåger har drabbats av cancer och pr ... / Melody02

Hej, Maria!
Min svåger har drabbats av cancer och prognosen är ganska mörk. Risken för återfall/spridning är stor och då jag själv precis gått igenom en tuff bröstcancerbehandling så funderar jag såklart väldigt mycket på hur han mår. Hans fru, min syster, och jag har god kontakt. De har valt att inte säga något till sina barn som är tretton och sjutton år. De vill inte oroa dem i onödan och min syster säger att barnen inte märker att min svåger mår dåligt. Dock har han ett stort sår på ryggen som inte läker, har opererat bort alla lymfkörtlar under båda armarna och fått lymfödem samt ska nu strålas.

Hur kan ungdomarna inte märka något? Jag är väl medveten om att vi alla hanterar saker på olika sätt. När jag blev sjuk var vi väldigt öppna mot våra döttrar på sjutton och tjugo år och jag kan inte tänka mig att det hade gått att dölja det för dem någon längre tid (även om jag inte hade tappat håret). Jag har lovat min syster att inget säga men upplever det svårt då vi inte ens ska prata med min svåger om det, barnen får absolut inget veta. Det som komplicerar det hela är att jag nu tagit upp kontakten med vår bror, vi har inte pratat på flera år, men nu ser jag fram emot att få träffa honom och hans familj, jag är jätteorolig att han ska fråga mig hur det är med vår syster och hennes familj, vad ska jag svara då?

Jag vill heller inte avstå från att träffa honom då jag under min sjukdomsperiod insett hur snabbt livet kan förändras och jag vill verkligen ha kontakt med min bror. Hur ska jag göra?

Hälsningar Maria

Melody02

Maria Hellbom

Hej Maria!

Jag tror att du har alldeles rätt när det gäller dina syskonbarn. Barn, även små barn, märker när något inte är som vanligt i familjen. Det sitter väldigt djupt i oss att vi inte vill oroa våra barn och därför kan det bli som du beskriver att din syster och hennes man gör, det är en naturlig instinkt och förståeligt - de gör det de tänker är det bästa för barnen. Men jag tror absolut att barnen förstår att något pågår.

Det som händer när man försöker skydda barnen på det här viset är i värsta fall att de känner sig utestängda och övergivna. De är helt säkert oroliga ändå och i brist på fakta kan det då bli så att de föreställer sig något mycket värre än det egentligen är. Jag tycker absolut att du ska ta upp med din syster och svåger att du är bekymrad för barnen. Du har ju själv pratat med dina barn och kan berätta hur du gjorde och hur de tog det.

Jag har skrivit en krönika här på BMS om det här att prata med barn om cancer, hur man kan göra och vad som kan vara bra att tänka på. Leta bland krönikorna så hittar du den! Du kanske kan visa den för din syster? Cancerfonden har också på sin hemsida bra råd kring hur man pratar med barn om cancer. Man kan också gå in och titta på sidan Nära Cancer (www.naracancer.se) som vänder sig till barn och unga som har en vuxen i familjen som har cancer.

En jättebra sida som är utvecklad av experter på området, de kontrollerar den också kontinuerligt. Lycka till!

Hälsningar Maria  

PermalänkVisa

2015-08-27

Anhörig

ID: 68247

Hej! Just nu känns livet tungt då jag nyligen fick veta ... / Ledsen

Hej! Just nu känns livet tungt då jag nyligen fick veta att en vän och ung människa drabbats av cancer. Det känns fruktansvärt och nu mår jag dåligt då jag ständigt oroar mig att även min familj ska drabbas. Vet inte vad jag ska göra. Känner mig ledsen men måste ändå vara glad utåt på jobbet. Hur går jag vidare?

Ledsen

Maria Hellbom

Hej,
det är helt förståeligt att du funderar och oroar dig mycket just nu. Att vara med om att någon nära får en allvarlig diagnos som cancer skakar om oss och påminner oss på ett påtagligt sätt om att livet är skört. Du oroar dig för din vän som är sjuk och för att något ska hända din familj - kanske du tänker att kan det hända din vän kan det hända er också. När en ung människa drabbas av cancer blir vi kanske litet extra omskakade, cancer är ju lyckligtvis en relativt ovanlig sjukdom bland yngre och så är det med många andra av våra folksjukdomar, så det kommer extra nära när det händer. Du behöver litet tid att bearbeta det här och hitta fotfästet och tryggheten igen.

Jag tycker inte alls att det är konstigt att du blir berörd av detta och att det väcker många tankar hos dig. Tvärtom visar det att du är en person med mycket värme och omtanke om dina närmaste. Jag vet inget om hur din situation ser ut på jobbet, men skulle det vara möjligt för dig att ändå släppa den glada fasaden litet, åtminstone inför dina arbetskamrater, och säga något om det du är med om? Till exempel om det som har hänt din vän och att du är ledsen och orolig just nu. Då kan du få slappna av litet där. De allra flesta människor är med om saker som gör dem ledsna eller oroliga under perioder i livet. Dina arbetskamrater kanske känner igen sig, förstår dig och kan ge dig stöd. Sköt om dig, prata med dina närmaste om din oro och låt det ta litet tid, är mitt råd. 

Maria

PermalänkVisa

2015-05-20

Allmänna frågor till psykologen om cancer

ID: 67020

hej jag är en 15 årig kille som har fått som en lymfkör ... / snälla hjälp

hej jag är en 15 årig kille som har fått som en lymfkörtel på högra sidan av nacken knölen gör inte ont men jag har ont i hela nacken känner mig stel där har ont i bakhuvudet lixom och axlarna typ. gick till vårdcentralen men dem sa bara att det var en lymfkörtel och att jag skulle ta ett blodprov har lite ont i halsmandlarna men det gör inte ont i halsen läste om en tjej som hade lymfkörtel och sen fick cancer snälla hjälp mig jag är jätte rädd för att få cancer tänker på det varje dag kan inte koncentrera mig i skolan eller hemma när jag ska plugga mår riktigt dåligt över det här snälla hjälp

snälla hjälp

Maria Hellbom

Hej, först och främst:

Svullna lymfkörtlar behöver inte alls vara tecken på att man har cancer. Det kan bero på många saker. Cancer är en ovanlig sjukdom när man är i din ålder. Det var bra att du gick till vårdcentralen för att få det här undersökt, det ska man göra när man får symptom som man inte vet vad det är. Det låter ju tyvärr som att du inte fick prata om din oro eller dina tankar på att det kan vara cancer som gör lymfkörteln svullen. Berättade du att du är orolig för att det kan vara cancer? Berättade du om den här tjejen du läste om? De kanske inte förstod att du var orolig? Kan du prata med dina föräldrar, eller någon annan vuxen som du litar på, om det här att du är så här jätteorolig och be om hjälp att kontakta vårdcentralen igen? Det tror jag skulle vara bra. Du behöver få svar på dina frågor. Sjukvårdspersonal har en skyldighet att svara på frågor och förklara så att patienten, alltså du, förstår vad de säger. Du skulle behöva få en förklaring till vad det kan bero på att lymfkörteln är svullen, varför man tror att det inte är cancer, varför man tar blodprov och vad man gör när man fått svar på blodprovet. Sköt om dig, hoppas att du får hjälp att reda ut det här snabbt!

Hälsningar Maria

PermalänkVisa

2015-05-18

Allmänna frågor till psykologen om cancer

ID: 66986

Hej, Jag tar ibland (oftast) till kvällen Atarax 25 mg ... / Tacksam för svar

Hej, Jag tar ibland (oftast) till kvällen Atarax 25 mg för oro. Anser du att det är skadligt och något man ska försöka låta bli? Jag kan ibland känna att det påverkar närminnet (väldigt lite) eftersom jag har hälsoångest så vet jag inte om jag inbillar mig det. Men kan det påverka närminnet något med den dosen Atarax som jag tar?

Tacksam för svar

Maria Hellbom

Hej, det här är något du behöver diskutera med den läkare som skriver ut Atarax till dig. Jag föreslår att du bokar en tid med hen. Att skriva ned de frågor du har om din medicin och hur den påverkar dig kan vara ett bra sätt att förbereda sig inför besöket.

Vänliga hälsningar Maria

PermalänkVisa

2015-05-16

Allmänna frågor till psykologen om cancer

ID: 66962

Hej, Jag är 42 år och lycklig tvåbarnsmamma. Jag drick ... / Häsloångest

Hej, Jag är 42 år och lycklig tvåbarnsmamma. Jag dricker någon gång ibland men blir väldigt sällan full. Igår var jag på 50-års kalas och jag åt inget på dagen. Jag drack för mycket och kommer inte ihåg när vi gick hem och jag satte mig upp cirka 20 minuter efter vi kom hem och spydde. Jag kommer inte ihåg detta och blir orolig över att det är någon sjukdom i hjärnan. Kan det bli så om man dricker för mycket utan att det är en sjukdom? Jag har nu jätteångest över detta och kommer inte dricka på väldigt länge. Kan hjärnan reagera så av för mycket alkohol eller tror du att det är en sjukdom?

Häsloångest

Maria Hellbom

Hej, det här är något du behöver fråga någon som har mer medicinsk utbildning om. Ett förslag är att du ringer till sjukvårdsupplysningen (1177) med din fråga. Där svarar sjukvårdsutbildad personal och utifrån din beskrivning av händelsen kan de säkert hjälpa dig att hitta en förklaring till om det som hände dig beror på att du drack mycket alkohol på fastande mage eller om det kan handla om något annat som du behöver söka vård för. Det låter verkligen som att du hade en mycket obehaglig upplevelse. Om man är så berusad att man får minnesluckor är det ju i sig väldigt obehagligt, dessutom mår man ju oftast dåligt både fysiskt och psykiskt efter en sådan händelse. Jag kan förstå att du vill vara försiktig med alkohol efter att ha varit med om detta.

Hälsningar Maria

PermalänkVisa

2015-05-04

Jag har cancer

ID: 66818

Hej. Har under 10 års tid haft återkommande hjärntumöre ... / MT

Hej. Har under 10 års tid haft återkommande hjärntumörer. Går nu på behandling för ytterligare tre stycken. Var bara 28 år när jag opererades första gången vilket resulterade i ett kraftigt skadat minne. Det i sin tur har gjort att jag blivit förtidspensionär och mitt liv är ytterst begränsat. Känner att bitterheten och sorgen över allt som jag förlorat börjar bli övermäktig, finner ingen glädje över någonting längre. Om det inte vore för mina barn hade jag nog valt att avsluta mitt liv för det känns inte värt någonting längre. Vet inte hur jag ska gå vidare och lämna alla negativa känslor bakom mig. Kan inte låta bli att jämföra med alla som fått leva sina liv ostört och blir då ännu mera ledsen. Tycker att jag fått nog med skit nu, 7 hjärntumörer och nu även en i ryggen. Hur ska jag kunna gå vidare?

MT

Maria Hellbom

Hej. Tack för din fråga som är viktig på så många sätt - viktig för dig förstås, men också för mig. Och säkert för många, många andra som prövats hårt av livet. Du beskriver verkligen en ofattbar prövning som du lever mitt i och har levt med i så många år. Jag önskar så att jag kunde ge dig ett enkelt svar på hur du kan göra för att gå vidare. Men det kan jag inte. Jag tror faktiskt att det skulle vara nästan som en förolämpning mot dig och det du lever med och i att säga "gör så här så blir det bra", särskilt så här i ett brevsvar. Jag tänker så här - det finns nog inget enkelt svar, absolut ingen snabb lösning, men det är väldigt viktig att reflektera över frågan och det kan vara en väg vidare. För dig. Och för andra. En sak jag tänker på - och som berör så många - är sorg. Du lever med en sorg. Jag tror inte att sorg är en negativ känsla egentligen, det är en känsla bland andra känslor. Det är naturligtvis inte en känsla någon vill ha, det är så oerhört tungt att sörja. Men: När känslan får vara där, när vi tillåter den, så kan det paradoxalt nog vara första steget för att komma vidare. Inte för att ta bort sorgen, men leva med den i ditt liv, och att ha ett rikt liv trots den. Jag tror att du skulle kunna ha nytta av en samtalspartner i detta - en trygg och erfaren samtalspartner. Kanske skulle psykoterapi vara en väg att gå, jag tänker då särskilt på acceptansorienterad psykoterapi (Acceptance and Committment Therapy), en modern terapiform som har mycket fokus på precis det du beskriver att du önskar - att hitta ett sätt att leva med - trots - de prövningar man konfronteras med. Om du tror att det kan vara något för dig: Be att få prata med kurator där du får vård för att få hjälp med att ansöka om fondmedel till psykoterapi och hjälp att hitta en erfaren och kunnig psykoterapeut.

Jag måste bara få lägga till en egen kommentar, slutligen: Jag känner ju inte dig egentligen, men det du skriver ger mig starkt intryck av att du är en reflekterande person. Och du är utan tvekan en mycket - oerhört - erfaren person. Jag tror att du har provat många olika sätt att förhålla dig till det du går igenom och arbetat väldigt, väldigt hårt för att orka och klara de påfrestningar du utsatts för. Din fråga - du reflekterar rakt, moget och modigt trots alla hinder sjukdom och behandlingar sätter upp för dig. Och du har barn, du har en familj, mitt i allt detta. Jag känner en djup respekt för det du åstadkommit och åstadkommer under de här omständigheterna. Du ser det kanske inte själv, och det låter kanske jättekonstigt för dig, men du inspirerar. Idag har du inspirerat mig. Tack! Därför skulle jag vilja be dig om, om du vill och orkar förstås, att hjälpa oss som arbetar för cancerberörda genom att dela med dig. Kanske genom att ta kontakt med Hjärntumörföreningen, finnas där för andra. Men kanske mest - berätta! Jag ser ju i ditt brev att du har gåvan att förmedla. Skriv, blogga om din vardag, det du går igenom...du kan göra så mycket för så många som går igenom svårigheter, det är jag övertygad om. Skriv gärna igen om du undrar över något eller vill kommentera mitt svar.

Många varma hälsningar Maria

PermalänkVisa

Psykologens svar på funderingar om cancer

Maria Hellbom

Maria Hellbom

Legitimerad psykolog med lång erfarenhet av att möta personer med cancer.