Lesotho är ett av världens fattigaste länder även om man inne i huvudstaden Maseru kan få en annan uppfattning. Längs huvudgatan finns ett flertal bankpalats, nybyggda kontorskomplex och flertalet elektronikaffärer. Högt uppe på ett berg strax utanför centrum bygger man en ny parlamentsbyggnad varifrån man kommer att ha en fantastisk utsikt. Landet har en befolkning på ca 2 miljoner varav ca 300 000 bor i Maseru. De största exportinkomsterna får man från vatten som exporteras till Sydafrika och från textilindustrin som bl.a. gör jeanstyger som exporteras till USA. Men Lesotho har stora hälsoproblem med 25 % av den vuxna befolkningen HIV-infekterade. Tuberkulos är endemisk i Lesotho . 2006 hade man 255 nya fall per 100 000 invånare. Spridningen av multiresistent tuberkulos är alarmerande och man har också haft fall med extremt multiresistenta tuberkelbakterier där det inte finns några behandlingsmöjligheter. HIV och tuberkulos är starkt kopplade till varandra. De flesta som insjuknar i tbc är HIV-positiva och i många fall är det först när man insjuknat i tbc, eller av annan anledning blir svårt sjuk, som man testar sig. Av våra patienter på Senkatanakliniken har mer än hälften haft tbc under de sista 5 åren.
Lesotho har många andra problem, arbetslösheten är hög, jordbrukssektorn fungerar dåligt. Matbristen är stor, många människor svälter och i vissa distrikt är undernäring hos barn nära 20 %. Jag har mött patienter på kliniken som när man frågar om de har några problem säger ”jag svälter”. HIV och Aids har också slagit sönder familjestrukturerna. Gamla människor får ta hand om och föda barnbarnen som blivit föräldralösa. Man beräknar att ca 100 000 barn blivit föräldralösa (mist sin mamma eller bägge föräldrarna) pga. epidemin.
Första två dagarna auskulterade
jag hos dr Lydia för att lära mig alla rutiner, remisskrivning
och journalföring. Jag har haft en mycket stor hjälp av Balazs
Lundgrens och Suzanne Lundings Senkatana-rapporter, med praktiska
handledningar om hur patientarbetet fungerar på Senkatana .
Utan dem skulle jag säkert ha behövt betydligt längre introduktionstid.
Nu hade jag kunnat förbereda mig före avresan. På dag tre började
jag med egna patienter. En del kan engelska men långt ifrån
alla. Dr Lydia sitter i rummet bredvid och hjälper till med
tolkning, men jag har även haft stor hjälp av Suzannes sesotho-ordlista.
Jag har den framför mig, pekar på ord och försöker uttala eller
låter patienten läsa och det fungerar ganska bra.
18 000 barn under 14 år är HIV-smittade. Senkatana behandlar inte barnen men i närheten av vår klinik finns ett barnsjukhus enbart för dessa barn, Baylor Hospital, BMS Childrens Clinical Center. Det invigdes 2005 och drivs med hjälp av amerikanska läkare. Liksom för Senkatanakliniken bidrar BMS genom Secure the Future. På sjukhuset behandlas barn och även vuxna familjemedlemmar. 2008 hade man 3300 barn och 600 vuxna i sitt program.
Jag har haft förmånen att få besöka SOS Children´s Village som ligger nära Senkatana . I barnbyn har man kindergarten, primary och secondary schools. Man har en klinik som tar hand om barnens sjukdomar och vaccinationer. Det finns HIV-positiva barn och de behandlas på det närliggande Baylor Hospital . Man planerade också att starta en mottagning för gravida HIV-positiva mödrar i samarbete med barnsjukhuset. Barnen bor i hus med hög standard. I varje hus finns en äldre kvinna som är husmamma och som konstant är där, hon har hjälp av assistenter, men det är hon som är medelpunkten och tryggheten. Efter 18 års ålder studerar ungdomarna utanför barnbyn men får bo kvar tills de är 24 år. I byns skolor finns förutom barnbyns barn även elever från omgivningen. De betalar en skolavgift. Totalt tar man emot ca 500 skolbarn varav 100 är byns egna. Från början när byn startades i mitten av 90-talet, hade man socialarbetare som åkte ut i byarna och sökte upp föräldralösa barn. Nu är processen besvärligare . Det krävs en domstolsprocess innan man kan ta emot ett föräldralöst barn. De allra flesta barnen har föräldrar som dött i AIDS men man har också några få barn som blivit övergivna av sina föräldrar.
På Senkatana är inlärningsperioden över. Rätt mycket knepiga saker att reda upp med små resurser. På något sätt går det ändå men inte på det sättet vi skulle ha gjort hemma. De svårast sjuka remitterar vi till sjukhuset i stan. Problemet är att vi inte får så mycket feed back och inga remissvar. Man får hoppas att det går bra. Mindre krämpor och invärtesmedicinska problem som inte har med HIV att göra kan remitteras till den närmaste lokala mottagningen. Remissen skrivs in i patientens Bukana, en bok som alla har och där det noteras alla medicinska kontakter patienten har haft och när patienten kommer tillbaka för kontroll kan man se vad som hänt. I boken får vi inte skriva att patienten har HIV eller något annat som antyder detta. Vi har egen journal och gör inga mottagningsanteckningar i Bukanan. Det kan ibland vara svårt, på gränsen till omöjligt att tyda vissa handstilar både i våra journaler och i Bukanan . Ett måste på mottagningen är en häftapparat. När vi har skrivit på dagens journalblad häftas det fast med de andra. Provtagningsremisser för nästa besök häftas också fast och när allt detta är klart, mediciner ordinerad så skrivs tidpunkt för nästa provtagning (mali) och nästa mottagningsbesök (khotla) på en gul post-it lapp som patienten oftast klistrar fast i sin Bukana.
En torsdagseftermiddag i månaden hålls klinikmöte. Mötet i oktober hölls på sesotho så jag var inte med men dr Pearl berättade för mig att man skall öppna ett health center för personalen och deras anhöriga. Många av de anställda på Senkantana är HIV-positiva vilket var en medveten policy när man anställde personal 2004. För deras skull framför allt, behövs en mottagning med större sekretess dit de lättare kan vända sig med olika problem. Men health center är också riktad mot övrig personal och personalens anhöriga. Man räknar med att starta upp i början av nästa år.
Sista lördagen i oktober följde jag med min kollega Lydia och hennes man till ett av stadens hotell för en Bosotho-kväll med buffé med lokal mat och traditionell musik och dans. Musiken var mycket rytmisk, alla damerna och enstaka män dansade tills långt in på småtimmarna. En mycket trevlig avslutning på min första månad i Lesotho.
Hälsningar Bo

