Senkatana clinic, Maseru, Lesotho, januari 2007
Samtidigt med den afrikanska soluppgången brukar jag gå ut och gå en promenad runt kvarteret. Livet börjar tidigt här i Lesotho. Jag möts av människor som vallfärdar till arbeten, en pojke som vallar en massa får och getter, vakter som står med sina vapen utanför ministerbostäder.
Till Senkatana kommer patienterna också tidigt och sitter och väntar när vi kommer. Det kommer människor i alla åldrar, men de flesta är unga, enligt deras egen statistik 20-40 år. Runt 100 patienter kommer till kliniken dagligen och det är omöjligt att komma ihåg alla. Det är några patienter som jag har följt lite närmare och idag kom en av dem. Det är en kille på 24 år. Första gången jag såg honom var han mycket deprimerad och blev nästan lite arg när jag inte kunde uttala ett ord rätt på deras språk Sesotho. Varje gång han har kommit har han sett lite gladare ut. Nu när han kom igen hade han legat inne på en tuberkulosavdelning och vi blev båda glada att se varandra. Han hade fått livsglädjen tillbaka.
En sång som har fastnat på min hjärna och som jag tyst brukar nynna på är Michael W. Smith sång: "We can't wait any longer" som börjar med texten "A silent call from a distant land crying for a helping hand so, how long will it go on". Situationen i Afrika är verkligen allvarlig och det är många strån som behöver hamna rätt. Det vi gör här på Senkatana är bara en bråkdel av vad som behövs göras i södra Afrika och i världen. Doktor Anders från Danmark som också arbetar här räknade ut att det skulle behövas 90 Senkatana i landet som vardera hade hand om samma patientantal, 4 000 patienter, för att möta de behov som finns.
Nu är det endast några få dagar kvar för mig på Senkatana och det känns lite lustigt. Det är mycket som snurrar i ens huvud och jag och Margareta reflekterar över vår vistelse här. Tre månader har gått snabbt, men vi har fått vara med om mycket. Innan jag åkte funderade jag över om vi kunde göra någon skillnad, var det värt att vi åkte? Nu i efterhand känns det verkligen som det. Det har märkts på patienterna och personalen att de har uppskattat oss. Flera har även sagt det rakt ut.
Jag tror det betyder mycket för människor att se att vi från västvärlden bryr oss.
Det har känts som vi kunnat lätta upp stämningen och arbetsklimatet. Vi har ju oftast inte så mycket tid med varje enskild patient, men man får göra det bästa av situationen, ge ett leende, säga något uppmuntrande, ibland behövs det inte så mycket.
"Vänliga ord kan vara små och enkla att uttala, men de ekar i oändlighet"
(Moder Theresa)
Jag är verkligen så tacksam till "Nordic Secure the Future" för möjligheten att åka till Lesotho och arbeta samt för den erfarenheten man har fått. Här möter man situationer som jag inte gjort i Sverige. Jag har bland annat aldrig sett någon i Sverige som har andningsfrekvens på 56/min och dessutom är uppe och går. Jag är också imponerad över personalens öppenhet. När vi har varit här har vi kommit med idéer på hur man skulle kunna göra saker på ett smidigare sätt och de som arbetar här har tagit emot vårt input positivt. Visst man kan ju inte komma och förändra en massa saker under tre månader, men det vi sagt finns med i deras tankar.
Det har varit roligt att vara här med Margareta och Anders. Vi ställer oss frågan hur det ska gå för Senkatana i framtiden, när vi har åkt. Patientantalet ökar ju med stormfart. Här finns kompetent och hängiven personal. Här finns kunskap som måste få utvecklas. Här finns viljan till förändring.
Jag kommer sakna människorna här nere. Killarna som letar reda på parkeringsplatser och vaktar ens bil för en slant, den afrikanska rytmen i musiken och sist men inte minst mina arbetskamrater.
Charlotte
Senkatana clinic, Maseru, Lesotho, januari 2007
Tiden går verkligen så snabbt. Nu har vi kommit tillbaka från julledigheten och arbetet flyter på som vanligt. Margareta är så stark som jobbar på som vanligt trotts ett brutet ben.
Jag var med på rådgivning en förmiddag. De har ett otroligt stort ansvar när det gäller att träna, omhänderta psykologiskt och emotionellt samt bemöta patienterna inför och efter hivtesten. De som arbetar med detta gör det jättebra. När en person kommer till Senkatana för hivtest genomgår de tre olika tillfällen av rådgivning om de visar sig vara hivpositiv innan de träffar en doktor. Under år 2006 var 80% av de som testade sig på Senkatana hivpositiva.
Första tillfället har de rådgivning inför testet och ser över deras livssituation så som familj, arbete och om de har någon som kan stötta dem om de är hivpositiva De berättar dessutom om konsekvenser om det visar sig att de är smittade. De tar sedan två olika snabbtester som ger patienten besked på några minuter. Beroende på hur svaret blev har de rådgivning hur de ska kunna fortsätta leva utan att bli smittade eller hur de kan leva med sin smitta och inte smitta andra. De som visar sig vara hivpositiva får komma på ytterligare två tillfällen av rådgivning så att man ska hinna täcka de aktuella områdena som är viktigast utan att patienten blir överöst med information och för att kunna bemöta de eventuella psykiska och fysiska problem som patienten har känt av.
Andra tillfället går de in på skillnaden mellan hiv och aids. Hur de ska kunna gå vidare med sitt liv? De får psykologisk och emotionellt support. De får höra om vikten av att de hittar någon som de kan berätta sin status för och som kan stötta dem. De diskuterar med patienten om hur de ska kunna berätta för sin eventuella partner och om det är möjligt att deras partner kommer med och testar sig så att man kan ge råd till dem tillsammans. Vidare får de förslaget att gå med i en stödgrupp. Det diskuteras också hur de ska kunna leva hälsosamt, vikten av att sluta röka, sluta använda droger och sluta dricka alkohol. De ger information om preventivmedel och att de ska vara trogna sin partner. Vid behov visar de hur en kondom används samt svarar på frågor. De berättar även om den behandlingen som finns. Sen tar de dessutom CD4 test (test av immunförsvaret) och förklarar vad det svaret kommer visa.
Tredje tillfället tar de upp ev. områden som de inte hann med vid det andra tillfället och informerar om CD4-svaret. Om CD4 är <200celler/ul (=dåligt) eller patienten har opportunistiska infektioner (AIDS-relaterade infektioner)som berättigar dem för bromsmediciner förbereder man dem för behandlingen. Man berättar om vikten av följsamhet, informerar om biverkningar och om interaktion med andra läkemedel. Ett viktigt ämne att ta upp är att de inte får använda den traditionella medicinen från medicindoktorer och då de har kunskap i detta ämne kan de konkret gå in på specifika exempel. Sen följer en av personalen med patienterna till den bredvidliggande byggnaden så att de ska få träffa läkare. Efter att vi har tagit så kallade vital signs så får de sitta på kö utanför doktorernas rum. De patienter som berättigas för ART bokas för så kallad commity, det vill säga förberedande möte om behandling.
När patienten kommer på commity ska de ha med sig någon som kan stötta dem och de måste kunna bevisa sin samhörighet. Sen blir patienten utfrågad angående aids och behandlingen, om det skulle visa sig att de inte tagit till sig informationen från rådgivningen får de gå på det igen. Det är verkligen viktigt att de som börjar med ART förstår vikten av att de måste ta medicinerna för det kan verkligen bli ett stort problem om det uppstår och sprids en massa resistenta stammar av hiv.
Det är mycket ledsamt när man hör om par där den ena inte vill testa sig och skyller på den andre vilket inte är ovanligt. Samtidigt är det så glädjande när man ser par som stöttar varandra och kommer tillsammans till centret.
Charlotte
Senkatana clinic, Maseru, Lesotho, december 2006
Jag befinner mig nuförtiden endast i undersökningsrummet. Sjuksköterskans arbetsuppgifter där är att ta så kallade vital signs (vikt, temperatur, blodtryck, puls och andningsfrekvens), blodprover, ge ut småburkar för sputumprover till patienter som misstänks ha tuberkulos samt instruera hur och när de ska ta dem.
Andra arbetsuppgifter är att beställa hem förråd, dela ut blanketter och remisser till läkarna, se till att förbereda blod, att förbereda loggböckerna så att man kan skriva ner deras namn, journalnummer och andra relevanta uppgifter som man behöver när patienten kommer. En annan viktig uppgift är att assistera hos läkarna när det finns behov.
Nu har sommarsemestern börjat, vilket har märkts av i undersökningsrummet. Sen jag kom är vi normalt tre sjuksköterskor som arbetar i det lilla arbetsrummet, men nu är vi två. Jag har ansvarat för att ta vital signs på patienterna som kommer för kontroll och sett till att de patienter som är i sämre skick får komma till läkare så snabbt som möjligt. Fram till lunch har jag tagit vital signs på de patienterna som kommer för kontroll, vilket är runt 50 patienter. Efter det kommer de nya patienterna som har genomgått tre tillfällen av rådgivning. Nya patienter kommer fyra gånger per vecka och har den senaste tiden oftast varit cirka 15 patienter. Dem tar vi vital signs på och mäter längd. Nu när jag har varit ensam med dessa arbetsuppgifter har det ibland varit en riktig utmaning när man ska instruera hur de ska fylla i blanketten med deras namn, adress, telefonnummer, religion och så vidare, men det har gått på ett eller annat sätt. Det brukar oftast finnas en och annan patient som förstår engelska. Dessutom har det oftast varit dåliga patienter som man har assisterat läkarna med.
Den andra sjuksköterskan har tagit blodproverna. Klockan tolv ska bilen som kör blodproverna till labbet på Queen 2 II lämna. Fram till dess ska sjuksköterskan ha tagit blodprover på mellan 60–90 patienter. Personligen gillar jag inte den stressen. Oftast blir dock bilen försenad. Hon delar i förväg ut blodprovsrören till patienterna så att de kan skriva namn på dem. När de tagit proverna sitter oftast någon bredvid henne och skriver ner deras namn samt bockar av vilka prover de tagit och tejpar fast blodproverna på remisserna som de fått av läkarna. Det känns verkligen att man är i ett utvecklingsland. De patienter som kommer från läkarna med remisser att ta blodprover när "blodbilen" har gått, måste komma tillbaka nästkommande dag vilket de inte alltid gör. Det skulle vara väldigt bra om Senkatana fick ett eget lab. Man förstår vikten av att kliniken byggs ut och att ny personal anställs i den takt som patientantalet ökar.
Charlotte
Senkatana clinic, Maseru, Lesotho, december 2006
Denna vecka har jag varit med och tagit blodprover. På en dag mellan klockan nio och tolv tog vi blodprover på 77 patienter. Jag trodde att det skulle vara svårare att sticka de mörkhyade människorna eftersom det kan vara svårare att se ådrorna. Det var också lite svårare att se ådrorna, men de kändes tydligt. De använder en handske som stasband vilket känns annorlunda. Det fungerar, men ibland är det svårt att få bort handsken och det kan nog göra lite ont att ha den knuten på armen. Jag frågade sjuksköterskorna om de ville pröva med stasband och det ville de. Jag sa då att jag skulle höra om vi kunde få hit stasband från Sverige. De visade ett kardborrband som de hade provat att använda som stasband, men det fungerade inte så bra.
Många som kommer är väldigt sjuka. Denna vecka hade vi bland annat en kvinna i 30-årsåldern som satt i rullstol och hjälptes dit av sin syster och bror. Hon var så skör. Det var svårt att ta tempen då det bara var skinn och ben vid armhålan och termometern föll ut flera gånger trots att vi höll armen mot kroppen. Hon hade 38,7 grader. Hennes andningsfrekvens var 38/min, den svaga pulsen på 138/min. För att kunna ta blodtrycket fick vi försiktigt lirka ut armen ur jackan och det visade sig att hon hade ett stort sår på vänster armbåge. Jag tog höger arm istället och det systoliska trycket var på 50. Man kunde se på naglarna och ögonen att hon var kraftigt anemisk. Hon försökte säga några meningar, men ingen av oss kunde höra vad hon sa. Hon sändes till sjukhuset, men det var för sent. Det är så tragiskt när människor inte kommer tidigare.
Som tur är ser vi även många ljuspunkter. Det är så roligt att se patienter som kommit veckan innan och varit väldigt sjuka, men blivit mycket bättre efter att de fått behandling. Människor som vi veckan innan var så oroliga för som kommer fram och säger “kommer du ihåg mig" och skrattar eller bara hälsar glatt.
Charlotte
Senkatana clinic, Maseru, Lesotho, november 2006
Jag blev väl omhändertagen när jag kom till kliniken Senkatana. Jag introducerades till doktorerna, projektorn och speciellt till två sjuksköterskor som jag arbetade med under den första dagen. Det började med att jag hjälpte en av sköterskorna med familjeplanering, vilket innebär att vi tog blodtryck och pratade med kvinnorna. Om allt var som det skulle gav vi dem en p-spruta. På eftermiddagen hade jag ingen arbetsuppgift inplanerad så jag pratade lite med patienterna och försökte lära mig lite Sotho.
Människorna här är verkligen så fina och hjälpsamma. De tyckte dessutom att det var roligt när jag försökte prata som dem.
Dagen efter var jag med på antiretroviral commity, ett sammanträde med en patient som ska starta antiretroviral behandling, en anhörig till denna, en av dem i rådgivningsgruppen, en sjuksköterska och helst även läkaren. Efter att vi hade pratat med tre patienter som skulle påbörja behandling, hjälpte jag en av dem som jobbar med research. Hon behövde leta igenom journaler för att hitta patienter som hade drabbats av perifer neuropati eller lipodystrofi. Det var mycket jobb då det ibland var svårt att läsa handstilen i journalerna.
De senaste dagarna har jag även hjälpt till med att ta kroppsfunktioner. Allt är strukturerat så att det ska gå snabbt. Jag tog puls, andningsfrekvens och vikt, en annan sköterska tog blodtryck och ytterliggare en annan tog blodprover.
De är verkligen rutinerade och arbetar snabbt. I ett och samma mindre arbetsrum kunde det samtidigt vara åtta personer vilket gjorde att det var svårt att koncentrera sig. Vi hade iallafall roligt och det verkade som patienterna och sköterskorna uppskattade att jag var där.
Jag har fått lära mig lite nya Sotho-ord också. Det är bara lite problematiskt när man inte förstår vad människor svarar.
Annars har allt gått bra och både jag och Margareta är mycket tacksamma för den hjälp vi fått av Tove Kotzé från Bristol-Myers Squibb innan vi började arbeta. Det underlättade allt.
Charlotte