Tiden går så fort. Detta är sista veckan på Senkatana center. Mitt deltagande i programmet Nordic Secure the Future lider nu mot sitt slut.

Efter tre månaders arbete här funderar man lite över framtiden för alla hivpositiva människor här i Lesotho. Senkatana center har nu varit öppet i mer än två år och arbetats upp till en väl fungerande klinik, troligtvis den bäst fungerande hivkliniken här i landet. Kliniken har nu mer än 4000 patienter, varav de flesta står på ART (antiretroviral behandling/bromsmediciner mot hiv), så det är också den största hivkliniken. Totalt i Lesotho är nog ca 10 000 patienter insatta på ART, men grovt räknat finns det nog 500 000 hivpositiva personer i landet.

Logistiken avseende patientflödet är inte riktigt bra, den skulle kunna förbättras betydligt. Igår till exempel kom en ny patient till mig, en äldre man född 1938, som eskorterades av sitt barnbarn. Mannen var oerhört avmagrad, vägde 34 kg, och hade haft långvariga diarréer, kräkningar och magont. Man hade rest med bil ganska långt för att komma till Senkatana, vilket är kostsamt för dessa fattiga människor. Självklart behövde patienten sättas in på ART, men dessförinnan måste nya blodprover tas avseende blodbild, njurfunktion och leverfunktion. Patienten måste komma tillbaka nästa dag för detta, då inga blodprover kan tas efter klockan 12.00, då blodbilen åker till laboratoriet på Queen II Hospital. Därefter återbesök en vecka senare för provsvar och samtidigt blir patienten bokad till committee ytterligare någon vecka senare, då ART kommer att startas. Patienten har ju dessutom varit på rådgivning vid tre olika tillfällen dessförinnan, innan han fått träffa doktorn. Detta tar tid, kraft och resurser av både patienter och personal. En del svårt sjuka patienter överlever inte denna långa procedur.

Trots allt fungerar kliniken mycket bra. Patientflödet börjar nu dock närma sig bristningsgränsen för vad personalstyrkan kan klara av, med de resurser som finns tillgängliga idag. Patientflödet ökar oerhört snabbt med ca 50 patienter/vecka. Ingenting är datoriserat.

Det finns väldigt många människor som skulle behöva behandling, men ännu inte sökt hjälp. Vad ska hända i framtiden när alla hjälpande händer inte finns kvar? Regeringen verkar ha svårt att ta över. Det finns nästan inga inhemska doktorer kvar i landet. Efter specialisering i ett annat land, oftast Sydafrika, stannar de flesta doktorer kvar där, eftersom lönen är 2-3 gånger högre än i Lesotho. Det blir en utarmning av utbildat folk av alla slag här. På Queen II Hospital i Maseru finns ca 40-50 doktorer, varav mer än fem är från Lesotho.

Vi har haft det bra här med trevligt arbetsklimat. Vi umgås med våra kolleger en del. Vi har blivit hembjudna till dem alla och de har även varit hemma hos oss. Under lunchrasterna försöker vi alltid ses och äta vår lilla medhavda lunch tillsammans. Vi går ofta in till varandra och diskuterar knepiga patienter och vi hjälper alltid varandra så vi alla kommer iväg hem samtidigt. Även övrig personal är oerhört tillmötesgående och vänliga. Jag kommer att sakna dem alla.

Avslutningsvis ska vi ha ett good-bye party här hemma i trädgården på gästhuset vi bor, med grillning och afrikansk musik. Jag är säker på att det kommer att bli trevligt!

Varma hälsningar
Margareta

Nu är jul- och nyårshelgen över. Det är en stor familjehögtid här i Lesotho, då man reser från överallt för att träffa sin familj. Familjerna är stora, för det mesta bor mor- eller farföräldrar med familjen samt fastrar, farbröder, kusiner och andra släktingar som blivit ensamma. Folkmängden minskar i Lesotho. Många dör av hiv/aids och tuberkulos. Även trafiken skördar många dödsoffer.
Under julhelgen är det fest. Man grillar, dansar och musiken pågår hela natten.

På Senkatana center var det ganska lugnt under helgen, så syster Charlotte och jag fick ledigt mellandagarna. Vi åkte ut på landet till en liten genuin by, Malealea, ca 8 mil från Maseru. Vacker väg genom ett bergigt orört landskap. Åkerbruket är verkligen uråldrigt. Oxar drar plogen och åsnor bär majsen som odlas längs bergsluttningarna, ner till byarna. Grundfödan är en slags majsmjölsgröt/pudding (papa), som äts antingen enbart eller som grundstomme till övrig mat. Man äter helst med fingrarna. Allting tas reda på. På hönsen äts både fötterna och huvudet upp. Till och med benen tuggas upp. Överallt på landsbygden går kor, getter och får lösa. De vaktas dygnet runt av herdar, som ibland är små pojkar. Herdarna har alltid på sig en filt svept runt kroppen och bär på en stav. Alla Basuthos har en filt på sig när vädret är lite svalare. Dessa filtar är typiska för landet, vackra färger.

Malealea är en genuin liten by utan el och telefon, inte heller täckning för mobil. Vi sov över i en rund liten lerhydda med halmtak. Vi skulle göra en vandring ner till några grottor med gamla målningar, tillsammans med en pojke som skulle guida oss. Tyvärr halkade jag på rullande stenar redan efter halvtimmes vandring och bröt fotleden. Blev hämtad av 4x4 bil och sov med benet i högläge i hyddan. Uppsökte läkare i Sydafrika nästa dag och vinglar nu fram på kryckor, med gipsat ben. Det går i alla fall att arbeta och kryckgången blir bättre för varje dag.

Den varmaste tiden här i Lesotho är dec-jan, då det också är regnperiod. Ibland kommer rejäla skyfall med åska, men de går över ganska fort. Vissa dagar kan det regna hela dagen och vara ganska svalt, men dessa dagar är lätträknade. Maseru ligger på 1600 m höjd och det är ofta ganska svalt på nätterna och inte heller så fruktansvärt varmt på dagarna.

På kliniken rullar det på som vanligt. Vi har en del klinikmöten, som alltid inleds och avslutas med bön. Folket här är väldigt kyrkliga, de flesta är katoliker. Det som diskuteras nu på klinikmöten är, hur vi ska lyckas ta om hand patienterna, vars antal bara ökar och ökar utan att det finns ökade resurser för detta. Problemet kvarstår.

Jag besökte SOS barnby, som vi åker förbi dagligen på väg till jobbet. Det finns så oerhört många föräldralösa här. Många barn adopteras bort, men många barn blir kvar. På SOS barnby fanns ca 100 barn som är ”adopterade” av byn. 10 barn, 5 pojkar och 5 flickor i olika åldrar, bor i ett hus tillsammans med en ”mamma” och en ”moster”. Det är familjen. Det finns nu 10 hus = 100 barn. Kön är lång att få komma dit. Barnen är mellan 0-8 år, när de kommer och man kräver dödsbevis på både mor och far för att de ska bli accepterade. Grundskola finns på området, därefter går barnen i skola utanför området som alla andra barn. Mamman är livstidsanställd. Jobbar 24 timmar om dygnet, 4 dar ledigt i veckan och 1 mån semester. När mamman blir gammal blir hon omhändertagen av byn och får bo kvar. Intrycket av barnbyn var mycket positivt och jag är full av beundran för alla som jobbar där.

Varma hälsningar
Margareta

Nu lyser gatorna av färgglada tomtar, bockar och bjällror här i Maseru. Det är svårt att känna julstämning i denna sommarvärme. Tiden går fort. Jag har redan tillbringat sex veckor här, halvtid. Vi har det bra, men det blir allt tuffare på jobbet. Dr Lydia har slutat, för att vidareutbilda sig i Australien. Men Dr Anders Jørgensen från Danmark har kommit för två veckor sedan, tack och lov!

Vi får cirka 40 nya patienter per vecka och det finns nu mer än 4000 patienter på Senkatana Center, som öppnades 2004. Ca 25 procent är hivpositiva i landet, vilket betyder att cirka 500.000 personer är smittade. Det finns flera små sjukhus och läkarstationer i landet, så cirka 10.000 patienter står på behandling. 76 procent har även tuberkulos och nästan alla sitter och hostar i väntrummet hela dagarna i väntan på sitt läkarbesök eller besök hos rådgivare.

På Senkatana finns fem rådgivare, varav två är präster, som informerar patienterna om hiv, smittsamhet, behandling och eventuella biverkningar av denna samt familjeplanering. De flesta kvinnorna får P-spruta var tredje månad. Patienterna måste besöka rådgivare tre gånger före första läkarbesöket.

Patienterna är tålmodiga. De kommer tidigt på morgonen. Många har vandrat långt. Patienterna har med sig mat och vilar i ute skuggan. När vi skickar patienterna på röntgen, görs denna på Q II hospital inne i Maseru stad. Patienterna kommer senare tillbaka med röntgenbilder men inget utlåtande. Vi får själva tolka röntgenbilderna så gott vi kan. Inte alltid helt lätt.

De svårast sjuka patienterna, som behöver inneliggande vård, får vi doktorer först sätta nål på, ge vätska, föreslå utredningar och även föreslå behandling. I går kom en ung man, så svag att han satt i rullstol. Han hade inte varit kontaktbar på tre dagar, utan satt bara och tuggade på tungan; febril, plockig, svettig och nackstyv, och med för hög hjärt- och andningsfrekvens. Föreslog LP, ett prov på ryggmärgsvätskan för att se om patienten har någon infektion eller angrepp i hjärnan, som första utredning och trots att vi aldrig får se svaret ska vi föreslå behandlig, för att patienterna ska bli omhändertagen på QII-hospital.

Värmen tilltar här i Lesotho. De varmaste månaderna är december och januari, vilket också är den stora semestertiden här i landet.

Varma hälsningar
Margareta

Tiden går fort. Redan tre veckor i Lesotho. Nu börjar dagarna bli riktigt heta. Senaste veckan har varit tuff. Vissa dagar har det varit mer än 100 patienter i vänthallen på morgonen. Ännu fler finns också utomhus. De svårast sjuka har lagts på marken på filtar i skuggan av något träd. Andra svårt sjuka sitter hängandes i rullstolar. Anhöriga är med, och har mat med sig, då väntetiden oftast blir väldigt lång.

Många ser dock välmående ut, det är patienter som blivit insatta på antiretroviral behandling. Det är fantastiskt vilken förbättring man ser redan två veckor efter insatt behandling, vid första återbesöket. De svårast sjuka går oftast inte att rädda. Patienter kommer ofta för sent. Av någon anledning är folket här rädda för att testa sig, så antalet hivpositiva i landet är säkert betydligt fler än den officiella siffran 24 procent.

Patienterna berättar ofta att både make och barn är döda i aids. En äldre dam berättade att sex av hennes sju vuxna barn var döda och hon hade nu hand om 17 (!!) barnbarn. Det är de gamla och barnen som blir kvar.

Här finns många hivpositiva expertpatienter som åker ut på landsbygden och informerar om hiv och försöker få sjuka patienter att söka hjälp på någon klinik och testa sig.
Virusmängden tas inte längre som rutinprov utan endast i undantagsfall, beroende på den höga kostnaden.

Veckan som gått har varit besvärlig, då CD4-apparaten gått sönder. Våra patienter måste komma tillbaka för provtagning en annan dag, men ingen vet när apparaten kommer att fungera. CD4-count styr ju våra behandlingsprinciper.

Kontakten med all personal är mycket god. I veckan var vi bjudna på namngivningfest hemma hos dr Tiam, som fått en liten son. Massor med folk. En präst höll en liten gudstjänst med mycket sång. Många nationaliteter var där och vi fick alla sjunga en sång från vart land. Barnet fick åtta namn. Sen var det fest med mat och dryck.

Varma hälsningar
Margareta

Efter en vecka i Lesotho börjar man känna sig lite hemma. Vi har varmt som svensk sommar just nu, men med svala nätter. Senkatana center ligger ca 15 minuter med bil från stan. Det ligger vackert ute på landet och man ser bergstopparna runt omkring.

Vi är fyra doktorer med mig, en manlig doktor från Kamerun, doktor Tiam och två kvinnliga doktorer, doktor Anna från Sudan och doktor Lydia från Lesotho.

Första veckan har jag mestadels suttit med och försökt komma in i ruljansen. Det är mycket pappersskrivande för hand: labremisser, anteckningar etc. Man anger bara namn och ålder samt om det är en man eller kvinna. Det tycks fungera bra trots allt. Det finns inga datorer på kliniken, så sekreterarna sköter sig väl.

På morgonen när man kommer sitter fullt med patienter och väntar. Cirka 70 personer, inklusive anhöriga, väntar på doktorn. Lika många väntar på rådgivning. 99 procent av de som testar sig är hivpositiva. Många är oerhört sjuka och man förstår inte hur de har kunnat ta sig till kliniken. Mer än 70 procent har också tuberkulos (TB). Jag har aldrig sett så många svårt sjuka patienter och så många AIDS-patienter som jag sett denna första vecka.

Mina kolleger och övrig personal är oerhört snälla och hjälpsamma och tycks vara glada att vi är här. Redan den tredje dagen blev vi hembjudna efter jobbet till doktor Tiam och vi besökte även doktor Anna. I går kväll kom Sebastian Wanless från Secure the Future och bjöd ut oss alla på middag. Även doktor Pearl, chefen för Senkatana clinic, var med. Trevligt!

Varma hälsningar
Margareta