Åter i Maseru efter en kort semester hemma i kalla Sverige över julhelgen. Det var skönt att komma hem och träffa familjen och äta lite lutfisk, Jansson frestelse etc. Men snöslask eller arktisk kyla är ju bara intressant några dagar sen vill man ju se solen och känna dess värme. Möttes i Lesotho av nästan tropisk hetta och tyvärr ganska avbränd grönska. Senaste dagarna har det dock regnat närmast hysteriskt och det har åskat i stort sett varje kväll senaste veckan. Kände mig lika ”Välkommen åter!” på kliniken som på Foothills Guesthouse och det kändes faktiskt lite som att komma hem trots att jag bara varit här i två månader tidigare. Kollegan Bo Johansson lyser dock med sin frånvaro så jag får steka middagsbiffen ensam.

På Senkatana har det varit ungefär som tidigare, möjligen lite svårare att få fram journalerna i tid då ett par av personalen i receptionen har lämnat. Vi hade stora farhågor att arbetet och patient-säkerheten skulle äventyras nu efter nyår. Projektet har övergått i en fas som innebär att Lesothos Ministry of Health nu förväntas ta större ansvar för personal- och läkemedelskostnader. Vad gäller läkemedel så hade dessa farhågor besannats redan i december, vi har som sagt nästan inga andra läkemedel att erbjuda förutom hiv-mediciner. Detta är frustrerande ibland men oftast hanterbart.

Det borde dock finnas någon typ av mindre budget för essentiella droger till fattiga för att behandla exempelvis lunginflammation, urinvägsinfektion och liknande. Ibland skriver man ordination i patientens ”Bukana” (personliga journal) och har en mycket stark känsla av att de inte har minsta möjlighet att hämta ut dem. Dessutom tar man alla chanser på ”apoteken” att plocka patienter på pengar, en patient berättade för mig att han betalat 17 Rand per tablett (ungefär detsamma i kronor) ciprofloxacin. Han ordinerades en kur på 2 tabletter dagligen i 10 dagar för urinvägsinfektion. Kuren kostade alltså ca 340 kr! Just denna patient hade pengar och blev bra, men vilken arbetslös afrikan kan betala dessa belopp när en månadslön för en städerska/vaktmästare ligger på 800-1000 kr? Som jämförelse kan nämnas att motsvarande kur kostar ca 100-120 kr hemma i Sverige.

Vad gäller personalsituationen så har hittills inga större avhopp noterats, tror dock att det blir annorlunda i februari/mars då styrkan sannolikt decimeras en del. Exempelvis kommer Dr Lydia Ranyali att sluta i mars vilket kommer att bli en stor förlust för kliniken. Måste trots dessa domedagstoner försöka framhäva det positiva med arbetet här, idag hade vi åtminstone 80 patienter och minst 60 av dem mår bra eftersom de kan få behandling mot sin hiv-infektion. Det är fantastiskt att träffa så många välmående glada människor, detta trots att de bär på ett virus som över hela världen betraktas som värre än digerdöden.

Skulle därför vilja passa på att uppmana alla kollegor hemma i Sverige att passa på tillfället att göra nytta samt bättra på kunskapen om hiv, Tbc, opportunistiska infektioner i allmänhet och kunskapen om Afrika, kulturskillnader, humanism och de fantastiska bergen i synnerhet. Eller kanske det var tvärtom?

Tom Ingvarsson

Jag har nu tillbringat en månad i Lesotho och börjar acklimatisera mig till klimatet och kulturen. Anlände till Maseru International på förmiddagen den första november och togs emot av en trevlig kollega, Bo Johansson som normalt arbetar på infektionskliniken i Helsingborg. Vädret var i början ganska behagligt, ungefär som en svensk försommar men efter någon vecka började jag undra om jag kommit till Afrika eller betydligt längre norrut. Det blev otroligt kallt och lokalbefolkningen klagade på att man inte varit med om en liknande köldknäpp på många år. Temperaturen var ca 12-13 grader på dagen men faktiskt nedåt noll på natten. Nu har dock sommaren tagit greppet om Lesotho och senaste tiden har det varit runt 30 grader. Landskapet i Lesotho och kring Maseru är magnifikt med bergen som omger staden och vi har på helgerna gjort ett par utflykter. Vi har bland annat tittat på en av de större MC-tävlingarna (enduro) i världen kallad ”The roof of Africa-race”.

Det tog några dagar att vänja sig vid tempot på Senkatana Clinic men rutinerna är (när man begripit dem) logiska och det är fantastiskt att det faktiskt nästan alltid finns en journal framme en stund efter att patienten kommit dit. Man får ha i åtanke att över 7000 patienter är inskrivna och den överväldigande majoriteten står på hiv-behandling. Alla journalanteckningar, ordinationer och remisser skrivs för hand med penna! Vi hanterar ibland upp emot 100 patienter på en dag vilket innebär mellan 15-25 patienter per kliniskt verksam läkare/sjuksköterska och ibland en viss kramp i höger tumme och pekfinger.

Mitt intryck så här långt är att det är ett projekt med mycket hög verkningsgrad och med relativt (för Afrika) avancerad laboratoriediagnostik. Vi får t ex CD4-celler, leverstatus, blodstatus och kreatinin inför de flesta besök. Man har alltså bra kontroll på hur patientens immunförsvar fungerar och om det finns tecken på negativa effekter i lever eller njurar av medicinerna. Dagligen träffar man unga män och kvinnor som för ett par år sen var i stort sett döende men som nu lever ett i någorlunda normalt liv med fungerande immunförsvar.

Vad jag ibland kan uppleva som ett problem är att vi inte har några tolkar och ungefär var tredje patient talar inte ett ord engelska, det blir då ganska ytligt när man försöker kommunicera med enstaka ord på sesotho. Det är tidsödande och frustrerande att rusa runt och leta efter en medarbetare som kan översätta men det löser sig oftast och man kan nästan alltid lösa patientens problem. Det vill säga om det inte handlar om något så banalt som exempelvis ryggont eller en lunginflammation, för i så fall finns för närvarande inga mediciner att tillgå. Uppenbarligen har vårt ”apotek” inte fått någon leverans av annat än hiv-mediciner på ett par månader. Men man kan oftast lösa det genom att ordinera i patientens bärbara journal och hoppas att det finns pengar att lösa ut medicinen på ett lokalt apotek. Är det något allvarligt så finns alltid möjligheten skicka patienten till Queen Elisabeth II Hospital, men man får då be dem komma tillbaka dagen därpå om de inte blir inlagda. En del patienter som hade hamnat direkt på IVA hemma i Sverige blir hemskickade här!?

Helhetsintrycket är dock positivt och som infektionsläkare är detta en utmaning och ett fantastiskt bra tillfälle att se och behandla hiv i olika faser. Helt ”friska” människor som bara kontrolleras då och då för något som kan liknas vid t ex diabetes eller astma. Eller svårt sjuka människor i långt gången AIDS som söker för första gången efter lång tids svårt lidande. Det imponerande är att en del av de senare klarar sig och är ibland efter några månader välmående.

Jag måste passa på tillfället att betyga min beundran för Dr Lydia Ranyali som uppenbart är ”spindeln i nätet” på Senkatana, dvs den stabila inhemska läkaren här. De senaste 4-5 åren har Lydia varit Senkatana trogen även om hon sannolikt skulle kunna få ett bättre betalt jobb utomlands. Hon har en beundransvärd kunskap och arbetsförmåga, hon bryr sig om sina patienter och har förmodligen sett fler hiv-patienter än som finns under behandling i hela Sverige just nu.

Foothills Guesthouse är bra och ligger lagom långt från Maseru centrum, men skällande vakthundar på natten är en realitet som man dock vänjer sig vid efter ett par veckor. Maseru Golf Club är bra men klubborna de har till uthyrning borde ställas ut som föremål på ett museum om 70-talet. Ja jag vet, ni tror bara att det är en undanflykt för att jag spelat så illa. Och ni har rätt!

Tom Ingvarsson