Lyckad forskning ger hopp om framtiden

Jag står och tittar ut genom ett fönster i salen jag blivit inlagd på. Året är 1985 och jag har precis fått beskedet att jag är hiv-positiv. Genom fönstret ser jag lekande barn som spelar boll och ser ut att ha det allmänt skojigt och bekymmerslöst samtidigt som jag precis har fått min dom att jag inte kan bli pappa.  Tankarna snurrar i mitt huvud av all information jag just har fått och jag kan inte ta till mig att jag skulle vara drabbad av denna dödliga infektion. De frågor jag ställer mig själv är naturligtvis, hur länge skall jag få leva? Kommer jag att kunna ha något sexliv? Kommer man att hitta något botemedel? Vad ska min familj och mina vänner säga och skall jag berätta om hiv-beskedet för dem? Det känns som om någon har dragit ner rullgardinen till ett totalt mörker.
 
Beskedet som jag fick av sakkunniga läkare var även att de inte hade några svar på alla dessa frågor som jag hade. Detta var oerhört frustrerande och nu var det bara att ta en dag i taget och på något sätt försöka hitta ett nytt liv, nya rutiner och ett förhållningssätt.

De kommande fem åren levde jag i stor ovisshet, men jag levde ju fortfarande och det gav mig hopp om att jag kanske skulle kunna få leva ytterliggare ett par år. Dessutom hoppades jag att läkemedelsföretagen skulle hinna göra framsteg inom behandlingen av hiv så att ett fortsatt liv för mig, och andra drabbade, skulle kunna bli en realitet.
 
I början av 1990-talet började läkemedelsföretagen att komma hiv-gåtan på spåren och därmed gavs också möjligheten att utveckla effektiva bromsmediciner. Detta faktum ledde till nytt hopp för oss som var infekterade och möjliggjorde att livskvalitén ökade dramatiskt. Många som bara låg och väntade på att träffa Sankte Per kunde faktiskt börja tro på en framtid och ett fortsatt liv - även om det fanns mycket kvar att göra för att förbättra vården för oss infekterade.

Under dessa år kom olika frivilligorganisationer att utgöra ett andra hem för oss infekterade och dessa organisationer fyller fortfarande en viktig roll, inte minst när det gäller det preventiva arbete som bedrivs ute på skolor och arbetsplatser. För vi får inte glömma bort alla fördomar och den diskriminering som fortfarande förekommer kring hiv, trots all information.
 
Det finns all anledning att se ljust på framtiden för de som blir smittade idag, man har till exempel lyckats med att tvätta spermier och därmed göra det möjligt för mig att skaffa barn. Optimismen  för de som är infekterade idag är stor inom sjukvården och det har vi läkemedelsindustrin att tacka för. Men vi skall inte glömma att det fortfarande finns mycket kvar att göra innan vi kan luta oss tillbaka som segrare och minnas alla som inte fick ta del av de framgångar som gjorts.
 
PG  Jonas