Kvinna och hiv-positiv

För 5 år sedan jag fick reda på att jag var hiv-smittad. Det var förstås chockartat och omtumlande. Lite kort – jag träffade en äldre charmig man i Danmark och vi hade sex redan första träffen. Dessvärre oskyddat. Vi träffades flera gånger under några månader. Inter förrän då, efter några månader, fick jag veta att han var hiv-positiv sedan 1984 och han var säker på att han hade smittat mig. Jag berättade nämligen att jag blev mycket sjuk efter vår första träff. Efteråt har jag lärt mig att det var en s.k. primärinfektion.

Jag hoppade förstås på att jag inte hade blivit smittad trots allt, men innerst inne visste jag hur det var och det bekräftades också av de blodprover som togs direkt efter att han berättat sin historia. Ja - livet kan ändra sig väldigt fort.

Vad händer nu? Skall jag dö snart? Får jag behålla mitt arbete?
Många frågor snurrade runt i mitt huvud och jag började maniskt städa min lägenhet för jag trodde faktiskt att detta var slutet och jag ville att ingen annan skulle behöva städa efter mig. Samtidigt gjorde jag efterforskningar via Internet om mannen som smittat mig. Det visade sig att han inte bara hade smittat mig utan många fler och jag fick kontakt med några av dem.

Hur kan man bete sig på det sättet – veta om sin hiv-status och ändå inte upplysa sina sexpartners om det, eller ens använda kondom? Det finns inga ursäkter för ett sådant beteende, anser jag. Därför bestämde jag mig för att polisanmäla honom. Det var jobbigt och svårt och jag hade skuldkänslor, för jag hade ju inte heller krävt att vi skulle använda kondom. ”It takes two to tango”- är båda lika ansvariga eller...? I det här fallet lägger jag all skuld på min partner som inte informerade mig trots att han visste att han var hiv-positiv. Han dömdes till fängelse. Idag lever han inte längre och kan inte smitta fler.

Trots detta lever jag ett bra liv nu och har accepterat att jag har en kronisk sjukdom. Att vara hiv-positiv, åtminstone här i västvärlden, räknas ju inte längre som en dödlig sjukdom utan som en kronisk sjukdom tack vare de mediciner som finns. Mitt arbete, som jag var så orolig för, har jag kvar och har inte behövt vara sjukskriven en enda dag. Min familj och mina närmaste vänner vet om min hiv-status, men sen är det stopp.

Jag har valt att inte gå ut offentligt med min situation. Ibland känner jag mig lite kluven inför detta eftersom det är så viktigt att informera och sätta en ansikte på hiv för att människor verkligen ska förstå att det kan hända vem som helst, inte bara homosexuella och missbrukare. Däremot är jag engagerad i en hiv-förening och det ger mig mycket tillbaka. Det är lättare att umgås med människor i samma situation och med människor som vet än med människor som inte har en aning om min situation. Kanske ändrar jag mig så småningom, vem vet.

Det viktiga för mig just nu är att jag mår bra och lever ett normalt liv som singel. Kanske inte helt normalt, skulle nog många tycka, för jag träffar inga män längre. Skulle jag träffa någon är det helt självklart för mig att jag måste berätta att jag är hiv-positiv. Något annat är helt otänkbart.

Positiv syster på Positiva Gruppen Väst