Gunnel Enocksson, sjuksköterska
Här finns alla rapporter samlade från sjuksköterska Gunnel Enocksson, utsänd till Sydafrika genom Bristol-Myers Squibbs nordiska Secure the Future-program
Ladysmith, Kwa-Zulu Natal, februari 2007
När man kommer till mottagningen är väntrummet fullt av patienter. I väntrummet står en tv på hela dagen och ger information om bland annat hiv. Taxibilarna går tidigt på morgonen från de olika byarna och Townships, kåkstäderna, runt Ladysmith in till sjukhuset. En del patienter startar redan klockan fyra på morgonen för att hinna fram till mottagningen. I väntrummet börjar kösystemet fram till läkarbesöket. För varje ny sak som patienten ska göra är det kö; att få fram sin journal, väga sig, göra ”vital signs”, få remiss till lab, komma in till lab, få träffa doktorn och sen slutligen komma till apoteket för att hämta ut sin medicin. Patienten måste sedan vänta på en lämplig taxi för hemtransport. Det tar oftast en hel dag för patienten att besöka mottagningen. Begreppet patient har fått en djupare innebörd på grund av ovanstående.
Många av patienterna har inte pengar för att komma till sjukhuset. Det kostar cirka 20 SEK att ta sig fram och tillbaks till sjukhuset, vilket är mycket för många patienter. Patienterna är sjuka men mycket tålmodiga trots allt detta köande. Endast ett fåtal av patienterna pratar engelska. Det är många kvinnliga patienterna som står på ARV-behandling (antiretroviral behandling) som har män som inte velat testa sig. Jag har suttit med och assisterat olika läkare vid patientbesök. Vid detta besök närvarar en av personalen som tolk. Jag fick skriva personuppgifter på olika remisser, föra statistik av dagens läkarbesök och ge patienten ny tid enligt det nationella hivprogrammet och besöksrutiner kring detta.
En dag var jag med och skrev remisser till lab och hjälpte till med olika uppgifter vid expeditionen. Jag har även arbetat med en rådgivare och förberedde patienterna med alla journalpapper inför första besöket på sjukhuset. Alla remisser handskrivs och oftast är det mycket svårt att läsa patientens personuppgifter och alla olika nummer som skall fyllas i på remisserna.
Sammanfattningsvis är mina första intryck av dessa två veckor att jag upplever att sjuksköterskorna möjligtvis kunde ha större helhetssyn på patienterna. Vi hoppas kunna förmedla detta genom att hjälpa till med utbildning. Vi har diskuterat detta tillsammans med vår finska kollega Riikka, även hon med i Bristol-Myers Squibbs Nordic Secure the Future-program, som haft liknande upplevelser under sin tid här.
Vänliga hälsningar
Gunnel
Ladysmith, Kwa-Zulu Natal, mars 2007
Första månaden har gått. Det har varit mycket varmt, upp till 42 grader. Vi har under några dagar besökt Mpilone. Projektet är en NGO (Non Governmental Organization) och fokuserar på hiv/aids-sjuka och även människor som påverkas av hiv/aids-epidemin, framförallt kvinnor och barn. Dessutom har de ett samarbete med CDC-kliniken (hivkliniken på sjukhuset). Vi blev mycket väl mottagna av alla och ett program var upplagt för dessa dagar.
En av dagarna åkte vi runt tillsammans med en volontärarbetare som hade fått en lista på namn på patienter som uteblivit från besöken på CDC. Detta var ett mycket tidsödande arbete. Vi åkte runt i olika byar utanför Ladysmith. Det var mycket svårt att hitta var människorna bodde. Chauffören fick fråga sig fram och det blev mycket bilåkande. Patienterna var mycket svåra att hitta. En del var borta, några hade flyttat och några arbetade. Mot slutet av dagen åkte vi tillbaks till Ladysmiths kåkstäder. I ett av husen hade en person avlidit och en annan kvinna flyttar in. Hon bodde i ett hus lite större än en friggebod med en dubbelsäng. En tv stod på och vi pratade med henne genom ett järngaller där hon satt med sitt lilla barn i knäet. Vi fick även hjälp av home-carers (personer som hjälper aids-sjuka i hemmet) att hitta en del av patienterna.
Andra dagen åkte vi ut på landsbygden till olika så kallade Half Way Houses, vilket är en stödverksamhet för barn som har blivit föräldralösa på grund av hiv/aids. Barnen kommer dit på morgonen för att få frukost, går därefter till skolan och kommer åter efter skoldagen för att få mat och träffa varandra. De mindre barnen var intresserade av vilka vi var och var öppna för frågor. De berättade hur det var i skolan och vad de lärde sig. Kvinnorna som hjälpte till med matlagningen hade verkligen en viktig funktion att fylla med att hjälpa alla dessa barn och jag tror verkligen att de kände sig behövda. Sista dagen var vi med på hur man planterar sin eget grönsaksland, med den målsättningen att de ska kunna bli självförsörjande med sina egna grönsaker. De fick en gedigen genomgång både praktisk och teoretisk av representant från NGO och även en representant från jordbruksdepartementet! Alla var mycket entusiastiska. Men det fanns vissa problem då några Half Way Houses saknar rinnande vatten. De får bära tunga vattendunkar långa sträckor.
På sjukhuset arbetar jag mycket med att ta emot alla patienter som kommer till mottagningen. Jag förbereder för läkarbesöket med olika provtagningar och remisser. Det är alltid mycket patienter på förmiddagarna. Framåt eftermiddagen är det lugnare. Då finns det oftast tid till annat arbete på avdelningen. Tyvärr är det stora problem med att tidigare provsvar saknas, vilket leder till nya provtagningar och ibland till extra läkarbesök. Det går åt mycket tid att leta efter dessa provsvar, ringa till laboratoriet och hämta kopior på svar. Riikka (den finska sjuksköterskan i Nordic Secure the Future programmet) och jag har under veckan börjat med att sortera denna mycket stora mängd provsvar för insortering i journalerna. En anledning till att detta inte gjorts är att de haft mycket att göra enligt personalen.
En dag fick jag följa med en ung kvinna som lades in på en avdelning. Hon var mycket sjuk och mager, vägde endast cirka 25 kilo. Hon hade avancerad aids. Dessutom visade det sig att hon hade mycket traumatiska upplevelser eftersom hon blivit sexuellt utnyttjad av släktingar. Hon orkade inte stå på sina egna ben så hennes mamma fick bära henne in till läkarrummet. Då känner man hur oerhört utsatta kvinnor kan bli.
Många hälsningar från Ladysmith, Gunnel
Ladysmith, Kwa-Zulu Natal, mars 2007
Det har varit ännu fler patienter de senaste två veckorna än tidigare. Man märker att väntrummet och övriga rum är för små. Människor står och sitter överallt. De små barnen ligger på golvet och sover i väntan på att få komma in till doktorn.
Denna vecka har en av doktorerna fått byta rum för att journalarkivet behöver större plats. Det tidigare journalarkivet består bara av ett rum som man knappt kan vända sig i. Dessutom har två byggnader monterats ned bredvid CDC-kliniken. Nu håller de på och monterar upp en ny byggnad, som ska tillhöra CDC-kliniken.
Jag har varit med på patienternas utbildningstillfällen innan de startar sin behandling med bromsmediciner under tre förmiddagar. Det är rådgivare – Community Health Workers – som har hand om denna träning. Första avsnittet handlade om stigma, att våga berätta om hiv och om att leva med hiv. Det berättades mycket ingående om vad stigma är och vad det kan innebära för individen; hur stigma kan påverka att man blir sjuk, att man skall våga leva med hiv, och att söka stöd hos god vän som kan stötta. Att våga ta kontroll över sitt liv. Det informerades om att man inte ska använda traditionell medicin och hur den kan påverka bromsmedicinbehandlingen.
Föreläsningen avslutades med orden:
”You did what you knew how to do, and when you know better what to do, you have control over your mind, body and future”.
Andra dagen handlade om hur hiv smittar och hur infektionen påverkar kroppen. Det informerades även mycket om mor till barn smitta.
Sista föreläsningen handlade om bromsmedicinbehandling och vikten av följsamhet och att det är en livslång behandling. De berättade hur missade doser kan påverka resistensutveckling och virusnivåer. De berättade även om biverkningar och prover man tar för att följa sjukdomen. Jag tyckte jag att informationen var mycket bra vid dessa tre tillfällen, men funderade på hur mycket av informationen som individen kunde ta in. En del patienter var svårt sjuka i föreläsningssalen.
Vissa patienter får del ett och två av denna träning när de har fått besked om att de är hivpositiva. När det är dags för behandling får de information om detta. Vid en av föreläsningarna var det fångar med och deras vakter. En fångvakt pratade med mig och sa det var mycket viktig information, men tyvärr för mycket på en gång. Han påpekade att några även somnade vid föreläsningen.
Hälsningar Gunnel
Ladysmith, Kwa-Zulu Natal, april 2007
Innan vi reste till vårt kommande arbete på Ladysmith`s Provincial hospital i Sydafrika föreställde vi oss att arbetet skulle komma att bedrivas under resursfattiga förhållanden med stora medicinska behov, stor brist på sjukvårdspersonal och stort behov av utbildning. Vi visste att antalet människor med hiv var ett av de högsta i världen. Sydafrika har haft tillgång till bromsmediciner sen drygt två år tillbaka. Kliniken i Ladysmith har sponsrats av Secure the Future sedan 2004 och detta projekt upphörde den sista mars i år. Vi har nu snart arbetat i tre månader och fått många olika erfarenheter, dels av vårt arbete på kliniken i Ladysmith, och dels från studiebesök på mindre kliniker i Uthukela-distriktet såsom den nyöppnade kliniken i Eastcourt och distriktskliniken i Emmaus.
Vi har fått stor kunskap om hur människorna lever och om aids-situationen här i Kwa Zulu Natal. Vi har också haft många härliga och intressanta möten både med patienter och arbetskamrater. Redan första dagarna såg vi att det var väldigt många patienter, ca 150-200 varje dag, som besökte den mycket trånga kliniken. På kliniken kontrolleras ca 7500 patienter totalt varav 3400 med bromsmediciner. 70 procent av dessa är kvinnor. En stor fråga är hur man på bästa sätt skall kunna nå männen.
Patienterna är mycket tålmodiga och får vänta mycket vid sitt besök på kliniken. Besöket tar oftast en hel dag för patienten. Även barnen får vänta en hel dag på att bli omhändertagna. Förberedelse och utbildning inför bromsmedicinbehandling är utförlig och verkar fungera mycket bra. Det finns också möjlighet att bevaka patientens hivsjukdom på ett bra sätt.
När det gäller det gäller bromsmediciner, är resurserna vad gäller valmöjligheter av olika läkemedel inte optimal. De hivläkemedel som finns att tillgå har bra effekt mot hiv, men biverkningarna gör att nyare behandlingar kommer att behövas för att man ska kunna få fortsatt långvarigt god effekt. Det kommer också att behövas alternativ vid kommande resistensproblematik.
Problemet som dock verkar ha uppstått på kliniken är att man sedan lång tid tillbaka inte har sorterat in provsvar i patienternas journaler och därmed inte kunnat utnyttja dessa värden för att på bästa möjliga sätt kunna följa patienten. Detta är ju förstås negativt för patienten och innebär dessutom resursslöseri motsvarande miljontals Rand i kostnader.
Vi har funderat mycket på detta och den bakomliggande orsaken. Hög arbetsbelastning i kombination med en dåligt fungerande organisation kanske? Vi har försökt att på olika sätt hjälpa personalen med att förbättra detta under vår tid här på och tycker att vi upplever vissa förändringar.
Förändringen när nu att klinikens verksamhet från april månad helt övertas av Uthukela Health disitrict från Secure the Future har också varit jobbigt för personalen, främst sjuksköterskorna.
Personalmässigt upplever vi att det finns tillräckligt många sjuksköterskor för att bedriva arbetet enligt den befintliga metoden (löpandeband-principen). Varje läkare träffar ca 50-60 patienter varje dag. Vi bedömer dock att många av dessa besök skulle kunna tas om hand och föreberedas av en sjuksköterska i ett bättre fungerande teamarbete!
Under vårt studiebesök på den nyöppnade hivkliniken i Eastcourt så mötte vi en annan bild hur en hivklinik kan skötas. De hade nya, ändamålsenliga, lokaler med bland annat eget apotek. Sjuksköterskorna hade ett flertal egna patientbesök, vilket ledde till högre kvalitet och avlastning av läkartider. Man hade gemensamma möten varje dag för att lägga upp arbetet tillsammans och varje vecka hade man möten med representanter för Primary Health Care Units för att påbörja bromsmedicinbehandling redan ute på de lokala klinikerna. De involverade också Traditional healers för att verkligen nå all befolkning.
Sammanfattningsvis finns det ändå relativt bra medicinska resurser både mänskliga och materiella/ekonomiska, men vi har sett hur olika dessa resurser kan utnyttjas för att ge befolkningen så bra och effektiv behandling som möjligt. Vi tycker att de projekt som arbetar för hivutbildning, hivstöd samt hivbehandling på lokal nivå är de som är mest patientinriktade och resurseffektiva.
Vi upplever att vi arbetat i ett område med begränsade resurser, men betydligt bättre resurser än vi förväntat oss, och där man genom olika initiativ tagit många steg framåt i kampen mot hiv/aids i området, även om många utmaningar återstår framförallt på längre sikt.
Hälsningar
Gunnel o Anders
Läs mer om Nordic Secure the Future