Sofia Rydberg, sjuksköterska
Här finns alla rapporter samlade från Sofia Rydberg, utsänd sjuksköterska i Bristol-Myers Squibbs Nordiska Secure the Future-program.
Senkatana clinic, Maseru, Lesotho, januari 2007
Efter mina två första veckor har i Maseru börjar jag långsamt komma in i rutinerna på Senkatanakliniken. De första två dagarna arbetade jag parallellt med Charlotte som gav mig en bra introduktion i hur det går till när patienterna kommer dit. Hon visade mig runt på mottagningen och sedan började vi jobba i det så kallade “Screening Room” dit patienterna går innan de ska träffa läkaren för att bli kontrollerade av sköterskorna vad gäller puls, blodtryck, andningsfrekvens, vikt och temp.
Ganska snart såg jag hur några av de patienter som kom var väldigt sjuka och i snart behov av att se en läkare och för att börja med hivbehandling. Det gjorde mig påmind om den skillnad som är här i jämförelse med Sverige då alldeles för många söker sjukvård då det först börjat utveckla aids. Visst händer det även hemma i Sverige men det hör tack och lov fortfarande till ovanligheterna av vad jag har sett under mina snart fem år på en svensk hivmottagning. Den katastrof man hör om här nere i södra Afrika kan man nog aldrig riktig förstå men den blir lite mer verklig när siffrorna blir till ansikten på dem som lever mitt i situationen. Man skulle kunna tro att det gör att stämningen på kliniken är helt och hållet dyster men trots allt så har jag redan hunnit möta många leenden och vänliga ord från både patienter och personal.
För en vecka sedan kom Tina, den danska sjuksköterska som också kommer att arbeta på Senkatana. Under förra veckan började hon med att vara i ”Screening room” medan jag fick vara på det man kallar “Family planning”. Dit kommer alla de kvinnor som går på Senkatana, i första hand de som står på hivbehandling för att få en injektion av en p-spruta var tredje månad för att förhindra att de blir gravida. Naturligtvis är kvinnorna själva införstådda med detta och samtycker till det då de inte vill ha barn just nu. De informeras om att det är kondom som de bör använda i första hand men det är dessvärre inte alltid kvinnan har den valmöjligheten.
Under de dagar jag varit på ‘Family planning” så har det kommit mellan 10 till 14 patienter per dag vilket gör att jag hunnit mota många kvinnor som jag fått tillfälle att samtala lite mer med. Då många av dem inte kan tillräckligt bra engelska och min Sesotho inte ar sa god ännu så har jag fått hjälp med tolkning av en kvinna som annars arbetar som rådgivare på kliniken. Och det behövs då det är många frågor som man behöver ställa och det ar viktigt att försäkra sig om att patienterna förstår den informationen som de får. När jag frågat om de har någon make svarar förvånansvärt många, mer än hälften, att deras man antingen inte lever längre eller att han har lämnat henne. Det är tyvärr vanligt att de gör det om det får veta att deras fru har hiv, fick jag veta av ”min” tolk. Allt för ofta vill heller inte mannen själv testa sig for hiv men glädjande nog har några av de kvinnor jag mött svarat att de har en man som inte har lämnat dem och som har testat sig for hiv. Man önskar att det fanns fler av dem här. Förhoppningsvis kan de som finns vara goda förebilder för andra män i Lesotho.
Vänliga hälsningar
Sofia Rydberg
Senkatana clinic, Maseru, Lesotho, mars 2007
Trots att det är nästan 35 grader varmt (och 45 på internetcafét!) här i Maseru så börjar det bli höst. Det känns lite märkligt när man i den här hettan ser att flera av trädens löv börjar bli gula och sedan falla av. När vi kom till arbetet i måndags gick det inte att ta miste på att det hade varit val här i Lesotho. Alla de som röstat hade fått ett finger färgat med bläck. Både patienter och personal diskuterade valutgången och lite var stans lyssnade några av dem på radio för att höra valresultatet. Det slutgiltiga resultatet kom först på tisdagen då det, till mångas besvikelse i alla fall här i Maseru, meddelades att det sedan tidigare regerande partiet hade vunnit. Många av dem hade hoppats på ett nytt oppositionsparti som kalls ABC.
Jag vet inte om det partiet borde ha vunnit, men helt klart är att mycket i Lesotho behöver förändras till det bättre. Förutom landets stora problem med hiv/aids så råder stor arbetslöshet vilket tvingar många män att arbeta på annan ort än där familjen bor, vilket i sin tur ökar risken för att hiv sprids ytterligare. Brist på utbildning tycks vara ett problem även hos yngre. Vid ett tillfälle på Senkatana var jag med en sjuksköterska som utförde hivtester. Den 30-åriga mannen som skulle testa sig skulle skriva under att han accepterade testet, men det visade sig då att han inte kunde skriva sitt eget namn utan hjälp. Det gör en förvånad, men framförallt illa berörd över att möta en i ens egen ålder som inte kan skriva. Sköterskan förklarade för mig att det är vanligt att framförallt män på landsbygden här inte får möjlighet att gå i skolan då de är tvungna att vara ute och ta hand om boskapen.
När man tänker på att all den information om hiv/aids som finns överallt här är skriftlig så kan man inte låta bli att undra över hur många unga män som går miste om den. Efter de fyra veckorna på kliniken så börjar jag få lite bättre uppfattning om hur provtagningar, återbesök och andra rutiner går till. En stor skillnad mot Sverige är att man här inte mäter patienternas virusmängd utom i undantagsfall.
I Sverige är det ett av de bästa sätten för att kunna se att hivbehandlingen fungerar och att patienten följer ordinationen, det vill säga är följsam. Virusmängden ska vara så låg som möjligt efter en viss tids behandling. Här tas bara virusmängd när man misstänker att patientens behandling inte fungerar genom att det förväntade resultatet, med bland annat med förbättrat immunförsvar, uteblir.
Att kunna provta patienterna så noggrant som vi har möjlighet till i den rikare delen av världen är inte en självklarhet. På de flesta andra håll i världen, där hiv är så mycket mer utbrett, har man inte den valmöjligheten. Detta medför att man inte riktigt kan säga hur patienten svarar på den hivmedicin de får förrän långt senare. Om patienten då inte börjat må bättre, gå upp i vikt och bli av med hivrelaterade symtom till följd av starkare immunförsvar, så har det kanske gått för långt och patienten har i värsta fall redan börjat bli resistent mot sin behandling.
Här finns det då i så fall bara ytterligare ett behandlingsalternativ att ta till. Detta har gjort att jag har börjat fundera över hur de gör på Senkatana för att få patienterna att förstå vikten av god följsamhet när de startar behandling, för att på så sätt förebygga eventuellt senare problem.
Under förra veckan var jag återigen i Family planning och jag tog då tillfället i akt att fråga de kvinnor som jag mötte hur det gick för dem och om de kom ihåg att ta sin hivmedicin. Alla jag frågade svarade övertygande att de var väl medvetna om hur viktigt det var.
Under den närmsta tiden tänkte jag ta reda på lite mer om hur de fått denna vetskap och hur det går till när dessa kvinnor och alla de andra minst 30 patienter som varje vecka satts in på behandling.
Varma hälsningar
Sofia Rydberg
Senkatana clinic, Maseru, Lesotho, mars 2007
Tiden rusar i väg och nu har jag redan hunnit vara här drygt halva tiden. Man börjar kanna sig mer och mer hemma på kliniken och det känns roligt att kunna arbeta allt mer självständigt.
Under senaste veckan har jag när tillfälle getts hjälpt en av de två forskningssköterskorna på Senkatana att registrerar de drygt 4000 patienter som går på kliniken. Det är en rapport som ska skickas till Lesothos hälsovårdsmyndighet. Framförallt när det gäller de patienter som står på hivbehandling är det en hel del uppgifter som ska fyllas i olika register och journalblad. Att få möjlighet att titta lite närmare i journalerna är intressant och lärorikt även om det i början var ganska svårt att tyda vad som skrivits i en del journalanteckningar. Efter ett tag har jag dock lärt mig att tyda handstilar samt de förkortningar och uttryck som ofta används.
Som jag skrev i min förra rapport ville jag titta lite närmare på hur det går till när en patient startar hiv-behandling här på kliniken. Då de inte har samma möjlighet att provta patienterna och heller inte samma möjlighet att ha kontakt med varje patient efter att de påbörjat sin behandling, ser situationen annorlunda ut här än i till exempel Sverige.
Alla nyupptäckta hivpatienter på Senkatana får undervisning och information av de rådgivare som tar hand om dem under de tre första besöken på kliniken. Patienten får bland mycket annat lära sig vad hiv-behandling är och när och varför man kan komma att behöva den. Varje patient som läkaren sedan anser behöver börja med hivbehandling bokas till ett så kallat ”commity meeting” som äger rum tre gånger i veckan. I ”the commity” ingår en läkare, en sjuksköterska och en av rådgivarna. Dessa träffar patienten som till mötet ska ta med sig en vän eller släkting, en så kallad ”treatment buddy”. Vännens uppgift är, förutom att vara ett stöd för patienten att lyssna till den information som ges under mötet, också att hjälpa till att påminna honom eller henne att ta sina tabletter när de är ordinerade att ta dem, vilket är morgon och kväll. Man går under detta möte igenom de biverkningar som kan uppkomma, varför det är så viktigt att patienten tar medicinen varje dos varje dag, året om och vad de ska göra om de skulle må sämre och i värsta fall eventuellt få en allergisk reaktion.
Till sist använder man en checklista och går igenom vissa kriterier som patienten ska kunna bevisa att han eller hon uppfyller. Dessa är kunskap om hivbehandlingen, kunskap av vikten av god följsamhet, kännedom om prevention, kondomanvändning och för kvinnorna att delta i familjeplanering, kunskap om biverkningar, om de bor i Maseru-distriktet, om de berättat för någon nära vän eller anhörig att de har hiv samt att de inte missbrukar alkohol eller andra droger.
När så patienten ordinerats sin medicin (all behandling och alla besök är gratis) får han eller hon ett pappersblad som består av 28 rutor som motsvarar 28 dagar. För varje dos som tas ska det göras ett kryss i rutan med start från nr 1. Nar patienten kommer till apoteket på Senkatana så går apotekaren återigen igenom de eventuella biverkningar som kan uppkomma och tar upp vikten av god följsamhet.
Nästa gång patienten kommer till apoteket för att hämta ut sin medicin ska de ta med det ikryssade pappret för att visa att de tagit medicinen och även lämna tillbaka tomma förpackningar och eventuellt resterande tabletter som apotekaren kontrollräknar.
Man räknar med att cirka tolv procent av de patienter som påbörjar behandling inte klarar av att fortsätta den. Orsakerna till detta kan bland annat vara att patienten helt enkelt inte har pengar till buss eller taxi för att kunna ta sig till sjukhuset, vissa har flyttat utan att meddela det, medan några tyvärr var så sjuka när de började behandlingen att de avlidit. Det händer även att patienter anlitar en så kallad traditional healer (medicinman) som ger dem rådet att sluta ta tabletterna och istället ta något som de ordinerar.
Jag har funderat på om patienter är mer följsamma här än i Sverige och i så fall varför. De begränsade resurserna här borde göra det svårare. Om en svensk patient har besvär av biverkningar är det lätt gjort att ringa till sin sköterska som kan ge råd, medan patienterna här måste betala en taxi och sedan sitta i flera timmars kö för att få träffa en läkare för att kunna få råd. Därför väntar nog alltför många här i Lesotho med att komma till det verkligen är akut, en del kanske då i stället ger upp sin behandling.
Trots det stora antal som startat hivbehandling varje vecka och samtidigt med de begränsade resurser man har ser det ändå ut som att det går bra för de allra flesta patienter som står på behandling. Det är nog bland annat tack vare ett man förbereder varje patient inför att de startar hivbehandling så pass noggrant. Jag tror därför att vi i Sverige kan ha en del att lära av dem här nere.
Hälsningar
Sofia Rydberg
Senkatana clinic, Maseru, Lesotho, april 2007
När man kommer in på kliniken på morgonen är det redan full aktivitet i korridoren där solstrålarna börjat hitta in genom fönstren. De flesta av patienterna trängs längst bort i korridoren för att skriva in sig i den bok som vandrar runt. Det är liv och rörelse när alla ser till att få sitt namn uppskrivet och sedan få ett formulär där de fyller i sitt namn och andra personliga uppgifter. På detta papper kommer sedan dagens så kallade vital signs fyllas i och därefter de journalanteckningar som läkaren gör under patientens besök innan det läggs tillsammans med alla provsvar och de tidigare journalbladen i patientens personliga mapp – journalen. För de som ska ta blodprover skrivs deras namn upp i en annan bok och de får de provrör som ska tas på dem som de ombeds att skriva sina namn på.
När man kommer in genom dörren är blodprovstagningen till vänster och rummet för vital signs till höger. Den här morgonen är den ena av de två sköterskorna sjuk så därför tar jag tar hand om de patienter som ska kontrolleras för vital signs själv. ”Dumela!” säger jag till de första som kommer in i rummet, det betyder hej på sesotho, och de som såg lite trötta ut innan skiner upp och svarar ”Dumela-me”.
Det enklaste är att ta två patienter i taget. De får börja med att ställa sig på vågen. Därefter sätter de sig på varsin sida om mig och medan jag kontrollerar blodtrycket på den ena så får den andra en febertermometer under armen. Därefter ska pulsen och andetagen per minut räknas.
Det syns oftast ganska snart vilka som har normala värden innan man ens har mätt dem, men vissa gånger är de svåra att förutsäga. Vikten kan vara svår att se på en del och ibland blir jag tvungen att be några gå och ställa sig på vågen igen då jag tror att jag skrivit fel, men en del kvinnor väger inte mer än 35 kilo. En del ganska långa män väger inte mer än 45 kilo. Andningsfrekvensen syns ofta ganska tydligt men på en del är andetagen mycket små, snabba och ytliga att det till en början inte ser ut som att de andas alls. Några gånger varje dag kommer patienter som andas med över 40 andetag per minut mot normala 12-16. De som är synligt sjuka har ofta även en hög puls, ibland så snabb att man inte hinner med att räkna den. Blodtrycket går för det mesta bra att mäta men det kan vara svårt att höra det genom ljudet av röster från provtagningen eller utanför och den dörr som gnisslar varje gång en ny patient kommer in i rummet. Madi! skriker Me Letsie, den andra sköterskan från andra sidan rummet varje gång hon vill att nästa patient ska komma in för att ta blodprover.
Varje gång patienterna lämnat det lilla rummet så kommer direkt två nya in. Jag har inte någon aning om hur de alla håller ordning på vilken turordning de har men på något sätt verkar det hela flyta på. Plötsligt står en av kvinnorna som arbetar på kliniken med administrativa uppgifter framför mig och säger att i dag är det dags för henne att komma for så kallad check-up hos sin läkare. Eftersom att jag inte visste att hon hade hiv blir jag först förvånad, men när jag tänker efter så är de inte så märkligt för andelen med hiv bland personalen på Senkatana borde ju avspegla hur vanligt det är i landet i stort.
En av patienterna som jag just kontrollerat vital signs på sätter sig bredvid sköterskan som tar blodprover och hjälper henne med att sortera alla de provprov som hon tar i snabb takt. Varje rör klistras på respektive remiss med en vit tejp och läggs i högar på bordet de sitter vid. Ju närmare klockan närmar sig tolv desto snabbare går det – det är nämligen tiden som transporten kommer för att hämta alla prover för att köra dem till Queen II, sjukhuset inne i Maseru där laboratoriet ligger.
Folkmassan som väntat utanför rummet sedan morgonen börjar vid tolvtiden långsamt att tunnas ut. Patienterna gå istället och sätter sig utanför något av de tre eller fyra läkarrummen för att träffa läkaren. När närmare 40-talet patienter har kontrollerat sina vital signs, börjar det bli allt svårare att koncentrera sig på att räkna, så det känns skönt att tempot börjar lugna ner sig.
Just då kommer den sköterska som konsulterar de patienter som ska starta hivbehandling in med en man som sitter i rullstol. Han är mycket mager och uttorkad och hans ögon är uppspärrade. Vi ber de patienter som just kommit in i rummet att gå ut igen och lägger mannen på den brits som finns där inne. Dr Osman, en av läkarna på kliniken, kommer och sätter ett dropp och när vi kontrollerat hans vital signs går hon och sätter sig och skriver en remiss till Queen II med begäran om att de lägger in patienten för vård. Att så pass sjuka patienter inte direkt åker till Queen II, som är det sjukhus som har tillgång till akutsjukvård och möjlighet att lägga in patienter, är ett alltför vanligt missförstånd. Detta trots att patienter återkommande informeras om att de tjänar på att åka direkt till Queen II då de annars bara kommer att förlora tid på att gå via Senkatana.
Sköterskan från ”the community” berättar att patienten kom för att delta i mötet idag. När vi frågar patientens mor som är med varför de inte åkt tidigare till Queen II svarar hon att de så gärna ville att han skulle kunna delta i mötet för att påbörja behandling. Kanske många ibland överskattar hivmedicinernas möjlighet kunna hjälpa. Visst är bromsmediciner de enda i längden som gör att patienterna kan återhämtar sig och överlever, men när en patient till exempel har haft långvariga diarréer som gjort honom uttorkad så måste det behandlas först, innan man kan starta med hivmedicinerna.
Innan vi går för lunch tar vi emot dagens sju nya patienter och kontrollerar deras vitala funktioner. Dessvärre är det ont om plats i rummen och den sjuke mannen ligger kvar på sin brits medan de nya patienterna passerar förbi honom för att kontrollera vikten. De som kommer för att träffa läkaren för första gången har innan dess träffat en rådgivare vid tre tillfallen. Det känns inte bra, varken att mannen på britsen inte kan ligga ostört eller att låta de nya patienterna komma in i rummet. Jag kan tänka mig att det är vanligt att de tänker på hur de andra patienterna ser ut och jämför med sig själva. Men det är tyvärr inte alltför ovanligt att många av de nydiagnostiserade också är mycket sjuka, vissa inte ens förmögna att gå själva. Det är därför jag vid varje tillfälle uppmanar de kvinnor jag möter i Family Planning att om de har en man eller pojkvän som inte testat sig att uppmana honom att komma och göra det. Även om flera av kvinnorna säger att de redan har försökt få sin man att testa sig, men att han inte vill, så hoppas jag att de fortsätter att uppmana honom – de har ingenting att förlora på att få veta om de har hiv istället för att vänta med att testa sig tills de känner sig sjuka. Tvärtom har de allt att vinna.
Hälsningar Sofia
Senkatana clinic, Maseru, Lesotho, april 2007
Vistelsen har i Maseru och på Senkatana börjar nu gå mot sitt slut. När det börjar närma sig hemresan har jag allt mer kommit att funderar på framtiden för kliniken och hur den kommer att se ut under de kommande åren.
I veckan deltog vi i månadens så kallade ”Implementers meeting” då alla instanser på Senkatana ger sina rapporter inklusive statistik för den gångna månadens arbete. De olika instanserna består av counseling (rådgivningen och all hiv-testningverksamhet), Pharmacy (det apotek som finns på kliniken som handhar hiv-mediciner men även en hel del annan medicin för att behandla olika typer av infektioner Research (forskningen) och ”the Clinic” (den största delen som består av läkare, sjuksköterskor och assistentsköterskor som tar hand om alla patienter som kommer på sina planerade besök, de som ar nya patienter samt de som startar hiv-behandling.) En del information var extra tänkvärd.
Hivtestningsverksamheten rapporterade att det under mars totalt kom 230 patienter for hiv-testning. Av dessa var 139 kvinnor och 91 män. Av kvinnorna som testade sig var 120 positiva och av mannen hade 76 positiva testresultat. Den större delen av dem som testade sig var i åldersgruppen 20-49 år. Endast fem som testade sig var under 19 år och elva var över 60 år. Sammanfattningsvis kunde konstateras att allt fler kommer till Senkatana for att hivtestning. Man berättade även att en fotbollsturnering hade hållits för skolbarn i Maseru som var mellan 11 och 15 år. Bland annat fanns då barnkliniken Baylor på plats och man berättade for barnen om hiv och lät testa 464 varav fem fanns vara hivpositiva.
Jag och Tina var där och tittade och det tycktes som om barnen hade det riktigt roligt under fotbollsmatcherna och många av dem visade nyfikenhet och intresse att lära sig om hiv och att få se hur testningen gick till. Man kan konstatera att detta inte är en stor riskgrupp men de fem som upptäcktes hade kanske annars inte fått veta att de hade hiv innan det var för sent. Jag tror också att ett sådant initiativ kan ge värdefull kunskap för barnen så att de inte riskerar att bli smittade i framtiden. Att de fick hiv-testa sig gör det hela säkert mer avdramatiserat för dem så att de kan uppmana andra i sin familj att också göra det.
Kliniken rapporterade om att det på Senkatana nu ar totalt 2944 patienter som står på hiv-behandling var av den senaste månaden145 nya patienter startade upp efter att enligt rutinerna har setts av ”the Commity”. Det var det högsta antalet hittills och kan jämföras med 108 nya på behandling i februari och 62 i januari månad. Forskningen rapporterade i sin tur att det är fler kvinnor (69 %) som startar behandling än man.
Så när det gäller framtiden på Senkatana kan man konstatera att antalet patienter ökar stadigt och med ganska rask takt. Allt fler av patienterna sätts in på hivbehandling. Det är goda nyheter att fler och fler låter testa sig och att de som behöver behandling kan få tillgång till det. Men det är med oro jag undrar over hur man ska kunna motta detta om man inte kan utöka verksamheten i form av mer personal och så småningom även större lokaler.
Sofia Rydberg
Senkatana clinic, Maseru, Lesotho, maj 2007
Så har de tre månaderna på Senkatana kommit till ett slut. Det var med blandade känslor som jag sa farväl till alla arbetskamrater och till några av patienterna på kliniken.
Som jag skrev i den förra rapporten, har jag på sista tiden kommit att allt mer fundera på hur det i framtiden kommer att se ut för patienterna och personalen på Senkatana, men även för Lesotho som land. Situationen där med det höga antalet människor som är smittade och som fortsätter att smittas med hiv gör att jag uppriktigt sagt känner oro. Kan verkligen den vård som finns i landet möta alla behov som finns? Det finns fyra hiv-mottagningar i Maseru varav Senkatana tillhör den största och jag tror en av de populärare. Med de nuvarande drygt 4000 patienter som är registrerade på mottagningen och ständigt nya patienter som kommer in så är trycket stort. Samtidigt vill man kunna ge den bästa vården som går till dem som kommer hit. Därför ges hiv-behandling till alla som är i behov av det.
Tuberkulos är ett annat hot som flertalet av de hiv-smittade så småningom får när deras immunförsvar blir sämre. Även om de får tuberkulosbehandling, hinner en hel del tyvärr bli offer för den sjukdomen även om deras hiv kan hållas under kontroll.
Hur många är det sedan inte som inte ens känner till sin hiv-diagnos? När jag talade med kvinnorna i ”Family planning”, var det alltför ofta som de berättade att deras man eller partner inte hade testat sig och inte ville, eller att de helt enkelt hade lämnat henne när hon fått veta sitt hiv-status. Stigma, som fortfarande är alltför vanligt, är naturligtvis något som försvårar det hela.
Samtidigt har jag ändå hopp att man kommer att kunna göra det bästa av situationen, även om många, många människor kommer att hinna dö av aids i onödan. Men det finns en vilja hos personalen på Senkatana, en vilja att kämpa trots motgångarna och en vilja att verkligen ge det man har att erbjuda i form av en fullgod behandling och uppföljning. Alla de patienter som inte kommer på de planerade återbesöken, framförallt de som satts in på hiv-behandling, glöms inte bort utan så kallade ”field workers” tar då klinikens bil och kör ut och försöker leta upp den saknade personen för att ta reda på varför de inte kommer. Dr Tiam, chefsläkaren på kliniken, har skrivit en ansökan för få medel att kunna erbjuda en så bra behandling som möjligt åt gravida kvinnor (HAART som sätts in på ett tidigt stadium i graviditeten) för att kunna skydda deras barn från att bli smittade av hiv. Man vet att det kommer att kräva ytterligare resurser vad det gäller personal och annat, men nödvändigheten av att det görs är så stor att det andra måste lösas.
“I know my status, do you know yours?” kunde man läsa på armband som några av patienterna bar. Medvetenheten om att låta testa sig finns trots allt här och där. Jag var vid två tillfällen uppe i de vackra bergen som finns i landet för att vandra och båda gångerna hade jag en guide, båda killar i 20-årsåldern. När jag berättade för dem om vad jag arbetade med i Lesotho var de mycket öppna och intresserade. De konstaterade båda att ”I need to know my status”. Det kändes värdefullt att kunna dela med sig av sin kunskap och få dem att förstå att de inte har någonting att förlora på att gå testa sig.
Trots problemen med stigma så finns det i Lesotho sådant som motverkar detta. Stödgrupper med hiv-positiva som träffas för att stödja varandra är till stor hjälp för många av patienterna både när det gäller att få goda råd, men även för att bygga upp sin självkänsla. På Senkatana finns flera goda förebilder. Patienter som själva har hiv och är öppna med det, och som arbetar där med att tolka, administration, som rådgivare eller som ”field workers”. De gör ett fantastiskt bra jobb. Deras engagemang smittar av sig.
Slutligen känner jag stor tacksamhet över att få ha fått möjligheten att resa till Lesotho och att vara på Senkatana under dessa tre månader. Jag har lärt mig mycket som jag kommer att ha nytta av både i mitt arbete här i Sverige och om kanske jag kommer att jobba utomlands igen. Det har varit mycket lärorikt att få utbyta kunskaper och erfarenheter med personalen på Senkatana, men jag har även lärt mig mycket av Tina, min danska kollega, som jag hade en trevlig tid tillsammans med där nere. Och så alla möten med människor som kommer att finnas kvar i minnet och som på något sätt hjälper till att hålla allt det jag upplevt mera verkligt.
Jag vill också tacka mina arbetskamrater på infektionsmottagning 2 på Huddinge för att jag fick möjlighet att vara tjänstledig från arbetet där. De har fått jobba extra hårt medan jag har varit borta!
Till sist tack till Bristol-Myers Squibb att jag fick möjlighet att delta i Nordic Secure the Future-projektet och till alla ni på Bristol-Myers Squibb som varit så hjälpsamma och tillmötesgående både före, under och efter vistelsen i Maseru.
Hjärtliga hälsningar
Sofia Rydberg
Läs mer om Nordic Secure the Future