Ophelia Haanyama-Örum, en av världens alla hivpositiva som har fått hjälp i tid

Hur är det att leva med hiv? Ophelias resa är en bok om hur Ophelia Haanyama-Örum levde i Zambia och hur hennes liv förändrades då hon som gravid kom till Sverige och fick beskedet att hon var hivpositiv. 

Under en föreläsning för personalen på Bristol-Myers Squibb (BMS) berättar hon om sitt liv. BMS har gjort det möjligt för Ophelia att skriva boken och hon är tacksam för att hon fick den möjligheten.

– Boken har jag skrivit för mig själv, som terapi, säger Ophelia. Istället för att gå till en psykolog har jag bearbetat mitt liv efter hivbeskedet på detta sätt, fortsätter hon.

 
Allt börjar i Zambia för 24 år sedan. Där möter Ophelia mannen i sitt liv, åtminstone tror hon det. Mark, som han heter, är kompis med Ophelias bror. Han är framgångsrik, har ett hus  och en bra utbildning.  Ophelia tänker att detta är vägen till  ett lyckat liv, dessutom går det mycket fortare att gifta sig till framgång än att själv skapa den.

 
– Jag var övertygad om att vi alltid skulle vara tillsammans och att han skulle gifta sig med mig, säger hon.

När Ophelia är 19 år väntar hon parets första barn. Då visar hennes väninna en tidningsannons från en tidning i grannlandet Botswana. Det är en bröllopsannons. Mark har flyttat dit och gift sig med en annan kvinna utan att berätta något för Ophelia.

– Jag var i sjätte månaden och kände mig helt förkrossad säger hon. Jag var ändå helt övertygad om att det måste vara något som var fel, han ville ju ha mig. Ophelia föder en dotter men Mark vill fortfarande inte veta av Ophelia. Då fattar Ophelias pappa ett snabbt beslut.

– För pappa som var lärare var utbildning ett måste, berättar hon. Min pappa sa att han och mamma skulle ta hand om barnet och att jag skulle åka till London och studera ekonomi. Det var det jobbigaste jag någonsin har gjort, jag grät och brösten värkte och läckte mjölk tills hela tröjan var blöt, säger hon vidare.
Ophelia kan fortfarande inte glömma Mark så hon kontaktar honom igen. 1990 åker hon på semester till Zambia och tillbringar två veckor med Mark. Han lovar att han ska lämna sin fru vilket han sedan ändå inte gör.

Några veckor senare åker Ophelia till Sverige för att hälsa på sin syster. Väl här upptäckter hon att hon är gravid. Hon låter sig testas på Danderyds sjukhus och en vecka senare sitter hon i väntrummet i två timmar. Ophelia tänker att här i västvärlden är de väldigt noggranna för varför tar det annars så lång tid? Hon kommer till slut in till läkaren Lars Andersson som har kallat in en sjuksköterska och en kurator. Ophelia börjar tycka att det känns konstigt. Behöver man verkligen vara så många för att berätta att någon är gravid, tänker hon.

– Vi har tagit några prover. Alla ser bra ut, utom ett. Du är hivpositiv, säger Lars Andersson.

– Du ljuger, säger Ophelia. Bara för att jag är svart och kommer från Afrika så tror du att jag har aids. Ophelia är övertygad om att när hon väl kommer till infektionskliniken så kommer säkert beskedet bli annorlunda. Lars är gynekolog och inte infektionsläkare så vad vet han om hiv, tänker hon.

Året är 1990 och Ophelia är gravid och hivpositiv. Bromsmediciner finns inte och hon tvingas ta beslutet att göra abort. Hon har ett värde på 250 t-celler, de celler som utgör en viktig del av immunförsvaret. Om man har mindre än 200 t-celler är risken stor att personen i fråga utvecklar aids. Ophelia köper en svart sidenklänning som hon ska dö i.

Tack vare sin sjukdom, blir Ophelia intresserad av att studera immunologi. Varför kan man medicinera bort bakterier men inte virus undrar hon? Ophelia börjar på Komvux, som leder till studier på Stockholms Universitet och till slut till Karolinska Institutet.
Åren går och 1993 träffar Ophelia en svensk man. Hon vill inte berätta om sin sjukdom och ljuger ihop olika historier under ett års tid. Till slut berättar hon och han stannar kvar. 1995 blir Ophelia gravid igen och nu finns mediciner som förhindrar att smittan överförs till barnet. Nu lanseras också de första bromsmedicinerna mot hiv.

Ophelia är så oändligt tacksam för möjligheten att ha fått två barn utan att något av dem bär på viruset. Mellan 1996-2000 går Ophelia på tre olika mediciner, det innebär flera tabletter om dagen. Hon känner att hon blir deprimerad, självmordsbenägen och till slut orkar hon inte längre ta mediciner. 2002 vänder det då Ophelia börjar med en annan medicin. Hon är överlycklig att hon bara behöver ta en bromstablett om dagen.

– Jag har ätit 30 tabletter om dagen och nu äter jag endast fyra berättar hon.

Att Ophelia är hiv-smittad sedan 16 år tillbaka är svårt att tro. Hon utstrålar energi och livsvilja, hon är en överlevare.

– Tack vare behandlingen har jag kunnat vara med när min dotter tog studenten och jag hoppas kunna uppleva min sons 18-årsdag, säger Ophelia.