Lägesrapport 2 - En glädjens dag & en sorgens dag
Kid's Ark i Thailand, September 2001
Nabus dröm om ett "dagis" har blivit verklighet. Byborna har med pengar från Kids Ark byggt ett dagis med två rum och nu - den 12: e maj - är det stor invigningsfest. Hela byn är på benen och deltar. Rita och Allan har utnämnts till hedersmedlemmar av
Lahu-byn och dessutom till föräldrar till byns alla barn och är tillsammans med Nabu självskrivna hedersgäster.
Bykommitténs ordförande GoMeng, skolans rektor och Nabu står för arrangemangen. Cermonierna börjar med att byns
andlige ledare tillsammans med kvinnor och män i byn tvår
hedersgästernas händer. Så många som får rum samlas sedan i dagisets ena rum där den andlige ledaren "dukat" med ljus och stickor med bomullstussar vars symbolik vi inte begriper. Vi står alla på knä med sammanpressade handflator i "vai" som är hälsningsgesten I stället för ett handslag; det är tydligen också deras motsvarighet till våra knäppta händer. Ju högre upp mot ansiktet man håller händerna desto större vördnad visar man.
The "spirit-leader" börjar med entonig stämma en bön till förfädernas andar att de måste se med välvilja på det hus som nu invigs och skydda det och alla dem som kommer att vistas där. Han ackompanjeras av en rytmisk och suggestiv gong-gong. En gammal kvinna tar upp en sång som för oss mest liknar en samisk jojk. Hela ceremonien präglas av vördnad och högtidlig glädje som berör oss alla starkt. Det hela avslutas med att vi alla välsignas med bomullsgarn runt handlederna; det är samma önskan och bön I detta som när "Herrens Välsignelse" avslutar en gudstjänst hos oss.
I skolans matsal (som fått golv av Kids Ark) serveras en enkel måltid till samtliga närvarande. När alla ätit sig mätta börjar dansen; det är speciella rituella danser mestadels anförda av en eller två trummor I rytmer som gör att man inte kan sitta still. Vi deltar I de mer stillsamma danserna. Allan har för dagen fått nya Lahu-byxor vars passform inte är den allra bästa. Efter några turer I dansen knackar någon Allan på axeln och påpekar att byxorna är på väg att falla till marken. Allan avslutar snabbt dansen och till åskådarnas hörbara besvikelse halar han upp byxorna.
En av trummisarna är en 20-årig pojke som heter Ja-tae. Han har en rytmkänsla som är oerhört medryckande. Han är den ende I byn som har en gymnasieutbildning. Byäldsten och skolans rektor ber oss försöka få Ja-tae att lämna byn för vidareutbildning. Ja-tae kommer att betyda mycket för Kids Ark men mer om det en annan gång.
Nabu som stått I centrum hela dagen och ärats som sig bör har blivit trött och stupar i säng. Litet senare på kvällen måste hon föras till sjukhus. Glädjen har sitt pris. Vi är inte oroliga för Nabu, vi har lyckats få henne med I en försöksgrupp om 10 HIV-positiva som skall testa bromsmediciner. Nabu är inte heller orolig när vi hälsar på henne nästa dag. Vi pratar om resan till Sverige som Nabu skall få göra när hon återvunnit krafter. Hon ser fram mot resan, ev. få se snö och få tala inför människor som kan hjälpa henne att hjälpa hennes by Ban Pong Hi. Hon skulle bli den första av Lahu-stammen som fått flyga ända till Europa och Sverige, landet som vi pekat ut på kartan över Thai Airs resrutter.
Nabus dröm blev verklighet. 43 barn skrevs omedelbart in vid "dagiset". Här får barnen omvårdnad och näringsrik mat (ofta den enda riktiga måltid de får om dagen). Byn arbetar på att få dagis och skola självförsörjande när det gäller mat. I driftskostnaderna ingår vårdarnas löner men även de kommer att försvinna när byn och bybor kommer "på fötter" börjar producera, sälja och skaffa arbeten. Några år framåt räknar vi med driftskostnader I storleksordningen 30.000 kronor per år.
Högt på Ban Pong Hi's önskelista står ett "Village Center". Avsikten är att en eller två ggr per månad skall en sjuksköterska komma till byn, kolla barnens hälsa, ta hand om de äldres ailments.
Sjuksköterskan skall även undervisa hur man kan ta hand om HIV-sjuka i hemmen. Ett rum skall ägnas uteslutande till information och utbildning i HIV-prevention. I Village Center skall ungdomarna ges tillfälle att lära sig de för Lahu traditionella hantverken men med marknadsanpassad design. Stödundervisning skall kunna lämnas till barn med läs- och skrivsvårigheter.
En sorgens dag
När vi kommer tillbaka till Thailand efter vår hemlandssemester (som inte alls var någon semester utan mest jobb) vill vi söka upp Nabu bland det första vi gör. Vi åker upp till byn och får veta att Nabu är hemma I sin hydda.
Vi går in och finner en Nabu som är blek, helt utmärglad och som inte orkar prata. Hennes kropp har inte tålt bromsmedicinerna och tiden är nu I det närmaste ute för Nabu. När vi böjer oss över henne ser vi tårar I hennes ögon och hon viskar att hon är glad att se oss och att hon är tacksam för det vi gjort för hennes by. Med ett litet leende visar hon det armband vi gav henne på invigningsdagen; hon har blivit så mager att armbandet sitter uppe vid axeln.
Vi kysser Nabu på kinden och tar farväl.
En vecka senare är Nabu död. Vi blir inbjudna att delta i begravningen. Lahu-folket jordbegraver sina döda istället för eldbegängelse och den ceremoni vi nu får delta i är på samma gång vardaglig och mycket högtidlig; för oss blir det något overkligt, drömlikt samtidigt som alla praktiska detaljer klaras utan att verka störande.
När vi kommer till Nabus hus uppmanas vi att gå in och önska Nabu lycka och välgång på den resa hon nu påbörjat. Vi går in och där står den, kistan, stor och obeveklig, Vi knäböjer gör vai och önskar Nabu ett bättre liv I den nya tillvaron.
Förutom blommor på och vid kistan ligger ett kycklingben och några fjädrar på kistan. Med kycklingbenet skall Nabu gräva efter vatten när hon blir törstig. Med fjädrarna kan hon fläkta sig när det blir för varmt.
Nabu var en betydande person i byn och hennes gravplats är bland andra för byn viktiga personers. Kistan bärs i procession, fastbunden vid bambustavar, av byns unga män. Grav platsen är högt belägen och har milsvid utsikt över skogar och berg. Där finns nu en murad, liten grav-kammare där Nabus kista skall skjutas in. men först öppnas kistan och vi får alla ta ett sista farväl av Nabu. Papperspengar (på låtsas) bränns för att Nabu kanske kommer att behöva betala något. Kistan skjuts in och öppningen muras igen. Vi bryter alla kvistar med löv och kastar på gravkammarens tak; det - liksom våra tre skovlar mull - symboliserar att Nabus kropp nu återgår till naturen.
När vi lämnar gravplatsen måste vi gå genom en liten port av bambustavar och kliva över en liten eld. Röken skall befria oss från eventuella onda andar som kan tänkas finnas vid gravplatsen.
Men Nabu lämnas inte helt och hållet än. Under de närmaste tre dagarna dukas måltider upp även vid hennes plats. Efter tredje dagen ber man Nabu att gå in i sitt nya liv och klara sig utan stöd från de kvarlevande. På 12: e dagen efter begravningen äger en märklig ceremoni rum. Man bygger en liten hydda mittemellan bostaden och graven, man lägger in kläder och en offrad kyckling.
Den andlige ledaren säger:
"nu har det gått 12 dagar sedan vi begravde dej; nu ger vi dej mat och kläder. Det är allt du får av oss, nu måste du gå till andra sidan, vi stannar på vår sida. Du får inte söka oss och vi kommer inte att söka dej."
Nabu var den fjärde kvinnan i år, som avled p.g.a aids. De var alla medlemmar i den arbetsgrupp för HIV-positiva som Nabu bildade i byn. Fler HIV-positiva kommer att dö och fler barn blir utan föräldrar. För att barnen skall kunna stanna kvar I byn och växa upp I en välkänd och invand miljö måste de släktingar som tar hand om barnen ges ekonomiskt stöd. Barnen riskerar annars att utnyttjas i nerslitande barnarbete, bli gatubarn, hamna i kriminalitet och prostitution, bli drogmissbrukare och -langare.
För 1500 kronor får ett barn mat, kläder och skolgång; inte minst viktigt är att de då kan bli omhändertagna av människor som kan ge dem kärleksfull omvårdnad. Men det finns barn som helt saknar släktingar. I bergsbyn Ban WaNaLuang finns flera barn I den situationen. Skolans lärare har hittills tagit sig an dessa barn men antalet växer. Kids Ark har gått in med pengar och bygger ett shelter innehållande två sovsalar, kök samt två toaletter med dusch. Kids Ark står även för driftskostnaderna.
Rita & Allan
e-mail: rita.allan@visto.com
Kids Ark söker faddrar till föräldralösa barn.
Vill Du bli fadder kontakta Noaks Ark-Röda Korset, Drottninggatan 61, 11121 Stockholm. Tel. 08-7004600 eller Rita Holm Gustafsson Floral Chiangmai Condominium, 8/35 Watkate Road, Soy 1, Muang district, Chiangmai 50000 Thailand. Tel 00 66 53 261 963. ritaallan47@hotmail.com
För den som vill hjälpa Kids Ark´s arbete i Thailand kan bidrag sättas in på Noaks Ark/Röda Korsets postgirokonto 90 07 18-8, märk talongen Thailand konto 3550 samt avsändare.