Lägesrapport 3 - Med Kids Ark på en besöksdag

Kid's Ark i Thailand, April 2002

 

När bilen kommer ut på gatan ser vi henne igen, en gumma i tjock jacka, neddragen luva och vantar. Det är kallt så här på morgonen, enligt termometern är det "bara" 22 grader. Solen visar sig som en mogen tomat i det dis där horisonten borde vara. Än så länge värmer hon ej men kliver raskt nästan rakt upp och blir gulare och gulare. Snart kommer hon att ha skakat av sig diset och stråla klart ner på oss och jaga temperaturen upp emot 40 grader.

 

Med på färden idag är Auddy, vår nye medarbetare. Han är thailändare i 40 årsåldern talar hyfsad engelska och ska vara vår tolk och chaufför. Han är skicklig när det gäller att få människor att berätta och kommer därför att fungera som något av socialarbetare också.

 

I dag har vi sju besök inplanerade i två byar som ligger några mil från Chiangmai. Vi skall besöka K. först. Han är 9 år nu. Hans mor dog för 2 år sedan och även pappan är död. K bor nu hos sin mormor, där bor också mormorsmor och en syster till henne. Mormor har en 17-årig son som bestämt sig för att bli munk och han vistas nu i ett tempel för att genom goda gärningar skapa "meriter" för hela familjen. Mormor är den som försörjer familjen. Hon tycker sig ha haft stor tur för hon har fått ett tremånaders vikariat som städerska i Cityhall. Hon har långt till arbetet och åker med en flakbuss "songtau". Det är med mormorsmor vi pratar. Hon berättar att K nu är frisk och kry igen. Han har av sina faddrar fått en cykel som han glad och stolt visar upp och gör några uppvisningsvarv på den lilla gården.

 

Nästa besök är hos P, en pojke född den 24 december 1992. P bor med sin HIV-positiva mamma i ett litet hus av bambu. Pappan är redan död i aids och mamman är väl medveten om vad som väntar henne. En organisation kommer på besök varje vecka och delar ut mediciner. Vad det är för mediciner och om de hjälper vet hon ej. Men de ger ändå ett visst hopp. Mamman ser fortfarande fräsch ut men hennes oro, för vad som skall hända P när hon är borta, tär henne liksom sjukdomen. P busar med sina legobitar som han fått i kombinerad julklapp och födelsedagspresent från Sverige.

 

Den här mamman är engagerad i en grupp för HIV-positiva kvinnor i byn. Hon erbjuder sig att följa med till de tre andra hemmen vi skall besöka. Vi förstår så småningom att det finns flera tankar bakom erbjudandet. Det finns många i byn som har det svårt och inte får någon hjälp. Kan kanske Kids Ark?

Färden går nu till S, som är en pojke född den 11 februari 1992. Pappan är död i aids men mamman är enligt uppgift HIV-negativ. Stämmer det har hon onekligen haft tur.

 

S tycker det är roligt att gå i skolan och presterar ganska bra enligt lärarna. Det paket, som S fick till jul av sin svenska sponsor, innehöll bl.a. en börs med thailändska pengar! Mamma visar ett vykort med en snögubbe på och Auddy översätter och mamman blir ganska rörd av omtankarna.

 

Hur denna familj klarar sig förstår vi inte men på något sätt och med sponsorhjälp går det trots allt. Mamman är omgift med en man som har 1,5 år kvar av sitt fängelsestraff. En liten 9-månaders dotter finns i det nya äktenskapet. Förutom att passa dottern måste mamman ta hand om sin gravt psykiskt sjuka mor. Då vi frågor hur hon orkar och hur hon kan klara familjen svarar hon med ett leende
att hon är mycket sparsam med pengar och det måste ju gå; det finns ju inget val!

 

Nästa besök är hos N en pojke född 21 augusti 1993. Mamman kommer hem från sitt arbete och berättar att N är frisk och pigg. Han trivs bra i skolan men presterar medelmåttigt. Pappan är död i aids och själv är mamman HIV-positiv. Hon har två söner att dra försorg om. De bor hos mormor och morfar. Morfar har tidigare kunnat bidra till försörjningen, men för två dagar sedan fick han en stroke och ligger nu halvsidigt förlamad på sjukhus.Mamman har arbete på byns hälsocentral men får inte behålla det länge till. Nu har en ny förordning trätt i kraft.

 

Alla som arbetar på hälsocentraler måste vara friska och absolut inte HIV-positiva. Märkligt, hon skall ju inte ha samlag med patienterna eller byta blod med dem! Den redan tunga börda som denna kvinna har tyngts ytterligare genom allmänhetens och myndigheternas okunskap och fördomar. N:s mamma är samordnare och ledare för de HIV-positiva kvinnorna i byn. Hon berättar om de fall som finns i byn och som såväl skulle behöva hjälp. Ofta handlar det om mor- och farföräldrar som inte klarar att sända sina barnbarn till skolan eller har andra svårigheter med försörjningen. Kids Ark hade tidigare av penningbrist varit tvungna att säga nej till en 12-årig flicka, vars föräldrar dött i aids. Till sorgen efter föräldrarna kommer hon nu även att mista sina skolkamrater. Vi lovar att göra vad vi kan men vet inte var vi skall få pengar ifrån.

 

Auddy har nu sett mer och mer allvarlig ut och säger att nog har han vetat om fattigdom och HIV tidigare men aldrig kommit så nära. Nu skall han tala med sina vänner och kanske kan det ordna sig för den 12-åriga flickan. Ns mamma är imponerande, trots sin egen svåra situation brinner hon av iver att försöka ordna för de familjer som inte har någon försörjare eller där försörjarna börjar bli så sjuka att de inte längre klarar av att arbeta utan snarare blir ytterligare en börda för familjen. Ekonomiskt ja, men emotionellt????

 

Men vi måste vidare. Solen står nästan i zenit och man trampar på skuggan av sitt eget huvud.Det är hett, tack och lov för den luftkonditionerade bilen. Thailändarna är vana och tycker det är skönt att vintern är över!

 

S är en flicka född den 10 april 1996. S är HIV-positiv och ett av de barn vi inte kunnat säga nej till trots att Kids Ark skall arbeta med HIV-negativa barn. S ligger på golvet på en filt med en huvudkudde av skumgummi täckt med en frottéhanddukEn annan frottétrasa används för att torka S när hon är varm. Mormor finns alltid i närheten.

 

Bredvid bädden står ett otal förpackningar med tabletter och flytande mediciner, allt för S. Medicinen är gratis upp till 12 års ålder i Thailand. Inga bromsmediciner förstås.

 

Mängden flaskor och tabletter är ju endast en symbol för det halmstrå man griper tag i och frågan är om de inte gör mer skada än nytta.Vid vårt förra besök var S pigg, gick i skolan och hade drömmar om att bli läkare. Nu är hon just hemkommen från sjukhus där hon vistats i 14 dagar för lung- och magproblem. Hennes andning är ytlig och hon ser ut som en liten fågelunge, ben och armar som pinnar, ögonen stora, febriga, vackra och undrande. Bredvid sig har S ett stort rosa kramdjur och på en galge, så att S ser den, hänger en rosa prinsessklänning. Båda är presenter från flickan i sängen bredvid på sjukhuset.

 

När den flickan dog fick S klänning och kramdjur av flickans mamma. S orkar inte stödja på benen och kan endast med hjälp och stöd sitta i mormors knä, men hon kämpar för att komma upp för hennes lärare kommer på ett av sina många besök. Han försöker muntra upp S (och sig själv?) med att säga att så fort hon blir lite piggare så får hon komma till skolan igen.

 

S mamma är död och pappan är HIV-positiv men vägrar att erkänna det trots att ansikte, armar och händer visar otvetydiga tecken på sjukdomen. En farbror är HIV-positiv men vill inte gärna erkänna det. Hans förra fru är redan död i aids och med en ny fru har han ett litet barn. Den lilla och frun är än så länge HIV-negativa. Morfar är den ende som orkar arbeta regelbundet, han tjänar 120 Bath om dagen. Hur länge orkar han? Om en eller två veckor blir det dock en mindre att försörja för då är S död.

Hur svårt det än är att ta sig samman efter avskedet till lilla S, så måste vi vidare.Vi skall till P en pojke som är född den 22 mars 1995. P bor i en storfamilj om sju personer där en, morfar, är arbetsför. Han kan tjäna upp till 120 Bath om dagen då arbete finns att få. Ps mamma är död i aids. P och storfamiljen får 500 Bath i månaden av Kids Ark och en annan organisation sponsrar en liten flicka vars båda föräldrar är döda i aids.

 

Vi väntar på att P skall komma hem från skolan och pratar med hans pappa. Han är hårt märkt av sin sjukdom, mycket mager, trött, svåra hudaffektioner speciellt på armarna. Han fick besked om sin HIV-positivitet vid sin militärtjänstgöring för sex år sedan. Han har ett stort behov att prata med oss om sin situation och sin oro för P. Han berättar att han ofta vårdas på sjukhus och får många läkemedel, dock inga bromsmediciner, för dyrt. Vet han att det finns?

 

Sjukhusvistelserna blir allt tätare och nu väntar han på döden. I storfamiljen finns även farmor som är svårt invalidiserad. Hon släpar sig fram till det hål i bambuväggen som skall vara dörren, hon vill lyssna och delta i samtalet. Men samtalen avbryts av två livliga ungar som kommer hem från skolan. Äntligen lite skratt, lite livsglädje i allt det dystra, hopplösa. Hur mycket vet barnen om familjens och sin egen situation? Hur länge kan de leka och gå till skolan? Hur märkta blir de av all den tragik de upplevt och kommer att uppleva?

 

Dagens sista besök gäller P som är en flicka född den 3 juni 1993. Mamma och pappa är döda i aids och P bor hos moster och morbror. De har en egen liten dotter. P är duktig i skolan och vill gärna hjälpa moster i hemmet. Morbror och moster har båda arbete för tillfället. Morfar som tidigare bodde hos dem har nyss dött. Det finns en lillasyster till P. Hon finns på ett barnhem som tar hand om HIV-positiva barn. Läkarna kontaktade barnhemmet genast då lillasyster var född och bad dem ta hand om den lilla. Mamman var då redan mycket sjuk. Varken P, moster eller morbror har träffat lillasyster. De vet inte vad hon heter och de orkar inte engagera sig då de vet att hon snart skall dö. Det är en försvarsåtgärd, med så många förluster måste man på något sätt skydda sig, man orkar inte mer. Hårt och tragiskt men det är den verklighet som finns nära oss.

 

När vi vänder bilen hemåt är vi hårt tagna av dagens upplevelser. Vi är tysta och tänker. Vårt jobb är tufft men ändå, vi bara dyker ner i helvetet och tar oss upp igen. Vi blir trötta och nedstämda, men övertygade om att vi måste fortsätta. Orkar vi -- självfallet -- eftersom de som alltid befinner sig därnere orkar. Vi önskar att fler ville engagera sig och se verkligheten som den är.

 

Solen går ned bakom Doi Suthep och färgar kvällsskyarna rosa, rosa som en prinsessklänning. 

Rita & Allan
e-mail: rita.allan@visto.com

 

Kids Ark söker faddrar till föräldralösa barn.
Vill Du bli fadder kontakta Noaks Ark-Röda Korset, Drottninggatan 61, 11121 Stockholm. Tel. 08-7004600 eller Rita Holm Gustafsson Floral Chiangmai Condominium, 8/35 Watkate Road, Soy 1, Muang district, Chiangmai 50000 Thailand. Tel 00 66 53 261 963. ritaallan47@hotmail.com

 

För den som vill hjälpa Kids Ark´s arbete i Thailand kan bidrag sättas in på Noaks Ark/Röda Korsets postgirokonto 90 07 18-8, märk talongen Thailand konto 3550 samt avsändare.