Lägesrapport 5 - Den nya skolan nära BanPonHi
Kid's Ark i Thailand, December 2004
Mr Thonchirat, tidigare rektor vid skolan i BanPongHi 
hade via Jatae, vår medarbetare i Kids Ark, sökt oss i ett angeläget ärende. Vad kunde detta vara? Tillsammans med Jatae letar vi oss fram till den skola där han nu tjänstgör. En sliten, liten skola med elever från etniska minoriteter Lahu och Taiyai.
Ordningen är påfallande och av gamla uttjänta artiklar har man lyckats ordna ett fint bibliotek där de flesta böckerna är nästan sönderlästa, men de finns där för den läshungrige. Rektorsexpeditionen tjänstgör som lärosal och samlingsrummet får också vara kombinerat Kindergarten och Dagis. Vad gör lärarkåren då 3-och 4-åriga barn kommer till skolan tillsammans med sina större syskon ? Någon måste ta hand om de små och med många barn i familjen, både egna och andras, samt dessutom arbete som väntar på fälten för att mätta magar, är detta den enda lösningen.
Det är lunchtid och rektorn ber oss att besöka matsalen. Vid grovt tillyxade bord och bänkar sitter ett 40-tal barn. Dessa utger ett av skolans 3 matlag. Somliga barn tar upp en liten plastpåse med ris. De flesta barnen har inte något ris med sig utan tittar med hungriga ögon på sina bättre lottade kamrater. Det är en tack och lov en självklarhet att dela med sig. Skolan kan bjuda på lite ris men tyvärr räcker det inte för alla.¨
Två ångande skålar bärs fram av en lärare, underbart tycker vi.
Barnen får soppa till lunch, men då vi tittar i skålarna är det vad som här kallas nam prick, en röra av chili och andra kryddor, som ska smaksätta riset. Barnen äter. Det är stilla vid bordet och tallrikar och plastpåsar skrapas rena. Samma sak här som på andra skolor.
Barnen kommer från mycket fattiga familjer, somliga med ID-handlingar, andra inte. Staten ger 25 öre per barn och dag till 25 procent av elevantalet och då endast till de som har ID-handlingar. Rektor och lärare har en undran om vi kan hjälpa till? Vi svarar som vanligt: vi ska försöka och då Allan räknat ett tag kommer vi fram till att vi kan lova 6 månader och då 1000 Baht per månad. Detta ger ett välkommet tillskott.
Vi ser inte till några grönsaksodlingar varför vi frågar efter detta. Ja, då vattnet räcker finns det, men nu är det torrtid och då växer ingenting om man inte vattnar och vattnet är vid denna tid på året en bristvara.
Ytterligare bristvara är hygienutrymmen. Två provisoriska toaletter finns för alla skolbarn. På rektorsexpeditionen tittar vi på den förteckning som finns på alla skolor över antalet elever. 47 flickor och 83 pojkar. Vi blir stela i hela kroppen och vårt kroppsspråk måste tala sitt tydliga språk. Rektor nickar.
Vi vill besöka byn där barnen kommer ifrån. Vår bil är startklar och med rektorn vid ratten och en snabbt inkallad obotor kör vi den knaggliga, knappt framkomliga vägen upp till byn som befolkas av Lahu. Väl framme i byn möts vi av en ganska ordentlig cementerad mur. Innanför denna mur finns det två fina hus varav det ena ser övergivet ut. Vi bjuds att sitta på terrassen utanför det bebodda huset. Bybor kommer nyfikna och undrar vilket ärende vi har. Ett par vackert klädda unga kvinnor går förbi och tittar på oss (vet ej om vi reagerar rätt eller fel men det känns som om de söker kunder och vi är falanger). De ger sig snart av. Efter samtal med the head of village och andra bybor bekräftas våra farhågor. Jo, det har kommit män och köpt upp deras flickor med löfte om arbete och att kunna sända hem pengar. Vi vågar inte fråga om åldrar på flickorna. Ett annat gissel är att det sålts och langats droger genom och i byn. Drogkriget satte stopp för detta med följd att många nu är utan mat och andra förnödenheter. En man i byn har blivit skjuten utan rättegång eller bevis på att han var droglangare. Efter sig lämnar han två små flickor, som vi träffar. Deras ögon talar sitt tydliga språk. Rädda, ängsliga, förtvivlade mörka ögon. Då pappan sköts blev det moderns lott att tjäna pengar till familjen och barnen. Hennes möjlighet var att flytta till Bangkok för att se hur man där kunde försörja sig. Hon åkte för ca 7 månader sedan. Ingen har hört ifrån henne sedan dess. Flickorna blev föräldralösa. De bor nu hos farmor och farfar som är gamla, slitna och hårt prövade av livet. Detta är ett exempel på vad drogkriget ställde till med. Vi känner till många fler där drogkriget tagit sin tribut över barnen.
Byn har även gisslet HIV. Många döda, många sjuka och ingen vetskap om hur det står till med barnen. Denna by andas en förtvivlan och hopplöshet, som vi inte upplevt i andra byar. Vi vandrar runt i byn. Rektorn stannar vid en del hyddor och vi hör Mai Sabaj som betyder: mår inte bra som svar på flera av hans frågor.
Åter till skolan med fler frågor i bagaget och den ständiga gnagande frågan: Hur kan det få lov att bli så här och fortsätta att vara så. Vad kan vi göra ?
Resultatet av detta besök är att Kids Ark har åtagit sig att bidra till bygge av toaletter, ett dagis, ge bidrag till de 20 mest behövande barnen (bykommittén väljer ut barnen ) så att de kan fortsätta gå i skolan och där få lunch samt bidraga till att skollunchen blir något bättre och att fler magar kanske kan bli mätta.
Efter detta besök har vi funderat, kalkylerat och bestämt oss för att Kids Ark måste på alla sätt försöka se till att dessa barn kan komma till skolan, lära sig det thailändska språket samt att ge möjlighet till att fullfölja den obligatoriska 9-åriga grundskolan. Vi funderar även på om det finns ytterligare sätt att förhindra den tydliga trafficking som förekommer i den desperata byn.
Att rektorn brinner för barnen och sin skola råder inget tvivel om. Lärarkåren är även med och vad kan då Kids Ark annat göra än at brinna med ?