Lägesrapport 7- Bymöte

Kids Ark, Thailand, november 2005

Vägen upp till Ban Pong Hi är nu ganska bra. Man kan med vår fyrhjulsdrivna pickup köra med en snitthastighet av ca 30 km per timme. Det röda dammet yr eftersom det är långt till regnperioden. Regnet förvandlar vägen till en närmast oframkomlig sörja, så dammet är ändå att föredra. Bilen förvandlas under dessa körningar från silvergrå till orangeröd. Landskapet som annars är mycket vackert får en gråbeige ton, löven har fallit och dammet har lagt sig även på vegetationen.
 
Väl framkomna till byn förvånas vi av lugnet och stillheten. Några barn leker och badar i bäcken. Väverskorna har decimerats från tio till en. I syrummet pågår full aktivitet vilket gläder oss. Tio kvinnor från byn sitter helt koncentrerade vid de begagnade symaskinerna som en thailändsk företagare donerat till byn. Särskilt är vår medarbeterska Resa glad då kvinnorna varje dag kommer till träningscentret och är mycket intresserade av att lära sig sy. Nu förstår de vikten av att sy rakt och de har även börjat tillverkning av enklare artiklar.
 
Vi får snart veta varför det är så tyst i byn. Vattenledningarna från vattendraget som försörjer byn har slammat igen och gått sönder. De vuxna män, kvinnor och även barn som är tillräckligt gamla har åkt eller gått iväg för att åtgärda problemet. Det finns inget vatten och därför inga möjligheter att vare sig sköta sin personliga hygien eller att tvätta kläder. Dessutom använder några detta vatten som dricksvatten, vilket till följd att många har magproblem då och då. Efter några timmar återvänder byborna varma, svettiga och smutsiga med hackor och andra tillhyggen i händerna. De har tillsammans arbetat hela förmiddagen för att åtgärda problemet bl.a. genom att skyffla sand. Vattnet kommer tillbaka, men det kommer att ta dagar innan det är någorlunda rent så att det kan användas. Tänk så mycket enklare tillvaron skulle vara om man kunde få medel till att borra efter vatten!

Dagen går och vi utför vårt arbete. Vi gläds åt att kvinnogruppen är i full gång och samtidigt funderar vi över hur marknadsföringen av deras vackra och kvalitetsmässigt bra produkter ska gå till.
En sjuksköterska från hälsocentralen i den närmaste tätorten, befolkad av thailändare, kontaktar oss. Hon tillhör en etnisk minoritet och är väl medveten om de problem detta innebär. Huvuddelen av hennes arbete är att fungera som en distriktssköterska för centralbyn och satellitbyarna runt omkring. För detta behövs bl.a. ett hus där hon kan ha mottagningen och husera de bybor som behöver tillsyn av sjuksköterska men ej sjukhusvård. Hon har lyckats utverka sin lön och nödvändigt material från ett närliggande sjukhus, som drivs av en känd thailändsk läkare som i sin tur är skicklig på att få medel donerade till sitt sjukhus. Mottagningshuset känns mycket angeläget eftersom en sjuksköterska i byn kan vara till stor hjälp för både skola, dagis och den vuxna befolkningen.

Head of Village har kallat till bymöte på kvällen och även vi har blivit kallade. Det känns bra för oss eftersom det betyder att vi är mycket etablerade i byn och att de även vill ha våra synpunkter.
Kvällen kommer och vi samlas i en hydda tillhörande den man som bevakar att de regler som sedan urminnes tider varit rättesnöret för röd Lahu befolkning följs.

Alla sitter på golvet. På den öppna eldstaden står en stor, kolsvart kittel vars handtag sedan länge försvunnit och nu ersatts av några varv hoptvinnad ståltråd. Te serveras i bambumuggar till alla närvarande. Snart är rummet ganska rökigt då de flesta röker cigaretter av egen odlad tobak inlindad i majskolvens ytterblad. Diskussionerna är livliga och de flesta har flera synpunkter. En av våra egna medarbetare som själv är Lahu och även thai, översätter till engelska åt oss. Problemen gäller en av lärarna i skolan som inte sköter sina åligganden. Bymötet beslutar att de tänker tala med honom och även gå vidare till skolmyndigheterna. Vi undrar om vi kan tro våra öron. Att problem av det här slaget förekommer har vi varit med om och då har vi uppmanat bybefolkningen att själva föra detta vidare för att få ordning på lärarnas arbete. Under tre års tid har byborna sagt att de inte kan eller vågar men nu har glädjande nog självförtroendet vuxit och man vågar diskutera problemen med myndigheterna. Underbart, tycker vi.

Även Hälsocentralen diskuteras och till en början ska alla försöka dra sitt strå till stacken. Byborna bidrar med arbetstimmar, Kids Ark försöker söka medel. Den unge starke mannen i byn ska söka bidrag från kommunen och sjuksköterskan ska tala med sjukhuset. Tillsammans ska vi nog kunna få detta att bli verklighet.

Ett annat problem är en man som inte skött sitt arbete men som vill få en ny chans. Efter livliga diskussioner kommer man överens om att han under en månads tid får visa att han kan sköta sitt arbete. Vi är imponerade av byns sammanhållning och deras sätt att värna om varandra.

Avslutningsvis undertecknas ett protokoll som skrivits under mötets gång. Två framstående bybor ska underteckna protokollet, den ena sätter sitt tumavtryck på pappret eftersom han varken kan skriva eller läsa. Den andre mannen skriver sitt tre bokstäver korta namn under stark koncentration. Vi ser hur han måste anstränga sig för att forma bokstäverna och återigen frågar vi oss om detta är 2005 i ett land som av många betraktas som ett land där hela befolkningen kan klara sig själv.

Vi tänker på alla kommunalhus i Sverige där tjänstemännen har egna arbetsrum och där plenisalar står tomma. I Sverige där vårdcentraler byggts och förvisso används men absolut inte nattetid jämfört med där vi befinner oss. I BanPong Hi skulle en summa av ca 50.000 svenska kronor kunna göra underverk - ett rum för hälsoundersökningar och behandlingar, ett litet rum med övernattningsmöjlighet för ett par patienter, inga sängar behövs utan en bastmatta på golvet går bra. Ett rum för sjuksköterskan, som tar det som en naturlig sak att hon ska vara i tjänst hela dagarna samt de nätter som behövs.

Behandlingar skulle kunna utföras, hygieninformation bli verklighet, information om reproduktiv hälsa underhållas kontinuerligt. Hälsokontroller av framför allt barnen skulle kunna bli verklighet…

Ja, det är många tankar som far genom huvudet då vi tar de stapplande stegen nerför den knaggliga stegen som utgör trappan. Ledstång är inte att tänka på. Vi är ledbrutna efter att ha suttit på golvet i ett par timmar men Lahu-folket reser sig obehindrat och skuttar lätt nerför stegen. Natten är svart utanför. De öppna eldstäderna lyser upp kring husen, stjärnhimlen är sprakande vacker, kycklingar tjattrar, hundar skäller, grisar grymtar. Vi blir ledsagade till vår bil och inte nog med att byborna ser till att vi kommer hela och välbehållna till bilen, de följer oss även till stora vägen. Vid stora vägen tar vi farväl och tackar varandra för en fin dag.