Under de senaste åren har subventionssystemet för läkemedel utvecklats och vidareutvecklats. På bara några få år har vi gått från att TLV som en strikt prisreglerande myndighet fattade beslut om ja eller nej till subvention till ett system som är betydligt mer komplext.

Det utvecklade subventionssystemet

Ett bra exempel på det utvecklade subventionssystemet är de trepartsöverläggningar som TLV gör med landstingen och berörda företag i vissa ärenden. Trepartsöverläggningar kan vara kopplade till avtalsrelationer med landstingen.

Ett annat bra exempel är det så kallade klinikläkemedelsprojektet där TLV utför hälsoekonomiska bedömningar åt landstingen, utan att fatta några formella beslut. Bedömningarna ligger sedan till grund för rekommendationer som utfärdas av NT-rådet. Rekommendationerna kan vara kopplade till upphandlingar eller avtalsrelationer med landstingen

Nya processer och utökade roller

Förutom förändring av själva processerna och att TLV nu agerar inom betydligt fler områden än tidigare har ett tämligen stort steg tagits bort från en strikt prisreglerande funktion, till en blandning av prisreglering och budgethänsyn.

Trepartsöverläggningar är direkt kopplade till budget och patientgruppens storlek, vilket också kan sägas gälla klinikläkemedelsuppdraget. Landstingen har också klivit in som en självklar aktör.

Missförstå mig nu inte, jag ser inget problem i att subventionssystemet utvecklas och att landstingen intar en tydligare roll. Min spaning rör istället själva verktygslådan som finns att tillgå. Upphandlingar och strikt medicinska överväganden lämnar jag därhän, även om de är högst relevanta så är de utanför mitt expertisområde. Låt istället diskutera hälsoekonomi som verktyg i det förändrade subventionssystemet.

Kostnadseffektivitet i hälsoekonomiska analyser

På det sätt vi idag gör hälsoekonomiska analyser visar vi i princip om en behandling är kostnadseffektiv jämfört en annan behandling, alltså om en ny behandling har ett rimligt förhållande mellan mereffekt och merkostnad jämfört med en annan behandling. För många sjukdomar, särskilt de allvarligaste såsom t.ex. cancer, har priset på läkemedlet en tydlig effekt på kostnadseffektiviteten. Sjunker kostnaden så förbättras kostnadseffektiviteten.

Det inbyggda problemet blir ganska uppenbart. I ett budgetperspektiv är det logiskt att använda kostnadseffektivitet för att sänka priset. I ett prisregleringsperspektiv är behandlingen mer eller mindre kostnadseffektiv, men det finns inget logiskt självändamål att sänka priset.

Det finns alltså en motsättning mellan den utveckling subventionssystemet genomgått och ett av de viktigaste verktygen som finns att tillgå, hälsoekonomi som vi känner den idag.

Lösningen kommer jag att fundera på i ett kommande blogginlägg, men vi måste börja med att belysa och synliggöra motsättningen för att därefter kunna diskutera en lösning.